Grävling gräver grav, Götaland & Germany

För snart en månad sedan rapporterade tyska The Local om en praktfull krigargrav med skelettet av en man utrustad med både svärd och ett bronskärl hittades genom grävlingars grävande. Grävlingen hade nämligen skyfflat ut en mängd ben, vilka anmäldes till antikvarisk personal som undersökte saken och hittade graven.

Bilden är länkad från The Local

Men detta är inte speciellt konstigt. Grävlingen är en allätande opportunist. Den tar inte hänsyn till om en lämplig backe är en grav eller ej, den gräver utifrån sina preferenser och självklart blir det emellanåt i fornlämningar.

Vänermuseet har under ett par år undersökt en storhög från 5-600-talet av just den anledningen att grävlingar grävt sig in och förstört lämningen:

En av de första gravarna som byggs på det nya gravfältet är en monumental gravhög som kallas Kungshögen. Den är ca 21 meter i diameter och lite över två meter hög.

För precis ett år sedan var Kulturmiljö Halland i färd med att undersöka en gravhög från bronsålder, en gravhög som även den var perforerad av grävlinggångar, gångar som förde tankarna till en grovpipig ost. Såhär såg det ut:

Profil från de centrala delarna av en bronsåldershög.

Färgerna i profilen har följande förklaring:

•  Underst, under det blå fältet har vi berggrunden. Den höjdklack som graven är belägen på. Enstaka torvfickor av den ursprungliga jorden fins bevarad här, men inte mycket mer.
• Blå färg. Dessa partier är sedan länge ihoprasade eller igenfyllda grävlinggångar.
• Röd färg. Detta är hålrum, dvs grävlinggångar.
• Gul färg. Fyllnadsmassor från grävlingarnas grävande. Massor som fyller ut en gammal plundringsgrop.
• Ofärgat parti. Jord som sannolikt ligger tämligen in situ om man bortser från maskar och andra riktigt små djurs bioturbulens.

Grävlingarna ställer med andra ord till problem när de gräver på fel plats. Men grävlingar kan ställa till andra problem också. I England har man fredat grävlingen från jakt, detta gjordes för lite drygt 20 år sedan. Detta har inneburit att grävlingstammen i princip fördubblats i England, men även att problemen med nötkreaturstuberkulos har ökat då grävlingen är bra på att sprida denna sjukdom mellan olika djurbesättningar. I artikeln om nötkreaturstuberkulos kan man på wikipedia läsa:

Badgers (Meles meles) were first identified as carriers of M. bovis 30 years ago, but the report of an independent review committee in 1997 concluded badgers made an important contribution to the spread of M. bovis between herds of cattle

Som väl var har vi i princip inte detta problem i Sverige. Här har nötkreaturstuberkulos enbart påträffats i ett tiotal hjorthägn under de senast 20 åren. Däremot finns det en mängd andra hemska zoonosa sjukdomar som djuren i vår natur bär på. Men det är en helt annan historia som inte har någon betydelse för de grävlingskadade gravarna i vår närhet.

Formationsprocesser...

...får man väl nästan kalla det. För när jag kom in på tjänsterummet var där papper över allt. Valpen hade just gnagt färdigt på mitt ex av klassiska Formation processes of the archaeological record av Michael B Schiffer.....En bok som jag använde så sent som i förrgår är nu oåterkallerligen formerad till makulatur.

 Det kliar när man tappar sina mjölktänder!

Inte har väl jag gjort något? Näe då!

RIP, betyder numera Rest In Pieces.

Hägnadslämningen som var spår av.....

...en traktor.

För ett par år sedan undersökte Kulturmiljö Halland ett par fina fornlämningar belägna på siltig undergrund. I samband med utredning och förundersökning hade rader med störhål identifierats.

I samband med slutundersökningen återfanns störhålen, hägnaderna. Det visade sig vara gott om dem, och de var alla placerade i parallella rader. Systemet med hägnader var lite för stort och systematiskt för att vi inte skulle reagera på det. Störhålen var alla rektangulära i ytan och placerade med exakta mellanrum i raderna.

Saken diskuterads fram och tillbaka under grävningens gång. Slutligen kläckte vår maskinist en idé. Eftersom matjorden inte var speciellt tjock så har man inte bearbetat området med större maskiner och plogar i modern tid. Detta innebär att äldre spår finns bevarade. Plöjer man med traktor är ofta ena bakhjulet i den fåra man just vält upp. Om matjordslagret är tunt och traktorn utrustad med järnhjul blir det lätt spår i undergrunden. Spår som kommer att hamna i parallella rader eftersom man plöjer en yta systematiskt fram och tillbaka.

Efter lite google fu hittade jag en fin gammal bild på en traktor med järnhjul, sådana hjul som mycket väl kan ligga bakom de spår vi inledningsvis uppfattade som hägnadsspår på grävningen, då för några år sedan. Ta er tid att titta på bilden och hjulen. Hur tror ni att avtrycken av dem ser ut? Så visst, spåren som blir är klart agrarhistoriska dock inte förhistoriska utan från 1950-talet.

Bilden är länkad från hemsidan för Sköns Norra Intresseförening.