torsdag 24 mars 2011

Nytt nummer av Utskrift!



Vilka var de människor som formade landskapet under yngre järnålder och historisk tid? Aktuella frågor i ämnet diskuterades vid konferensen Landskaparna, som anordnades i november 2009 på Smålands Museum i Växjö. Konferensen samlade skandinaviska forskare från olika discipliner – främst arkeologer, historiker och kulturgeografer som aktivt arbetat med landskapet som tema. I detta nummer av Kulturmiljö Hallands tidskrift presenteras några av inläggen från konferensen.

Inledningsvis ger Tore Artelius sin syn på den medeltida bebyggelsen ur ett förhistoriskt perspektiv – hur bronsåldersmänniskornas världsbild kommer att påverka var medeltidens människor bygger sina hus och gårdar. Därefter följer några artiklar som ger ett övergripande perspektiv på landskapandet utifrån olika källmaterial. Mattias Karlsson diskuterar förändringar i bebyggelsens struktur och lokalisering utifrån jordmån och teknologi som ett alternativ till det rådande forskningsperspektivet om maktens roll i landskapets förändringar. Bertil Helgesson och Henrik Svensson använder båda äldre lantmäterikartor för att belysa den tydliga dynamik i landskapet som går att utläsa ur kartorna – Helgesson med flera skånska exempel och Svensson med Öjaby utanför Växjö som ett exempel. Den bild av landskapet som skifteskartorna ger är en ögonblicksbild vid en given tidpunkt av ett landskap som är statt i ständig förändring. En del av denna förändring kan vi se i kartmaterialet.


Flera författare diskuterar olika exempel på gårdsnivå från olika delar av Sverige och Finland. Vardagsliv och försörjning på utjorden Bollarp, en flera gånger uppodlad och nedlagd gård i norra Småland diskuteras av Ådel Vestbö Franzén – ett tydligt exempel på hur människor skapar och återskapar vissa platser i landskapet utifrån skiftande befolkningstryck och andra behov, till skillnad från de mer fasta bygderna som man nyttjat mer kontinuerligt. Katarina Eriksson, Gunvor Gustafsson och Stig Welinder diskuterar fäbodar i Oviksfjällen och i Ljusdals kommun, där man kan se samma typ av varierat utnyttjande av platser med skiftande aktiviteter i olika tidsperioder.

Går vi så till det mer kontinuerligt brukade landskapet så visar Lars Jönsson hur de som bodde på den sydskånska storgården Lockarp tydligt har manifesterat sina sociala och rituella behov i topografin och den rumsliga indelningen i olika zoner på gården. Lena Beronius Jörpeland diskuterar de rumsliga och tidsmässiga variationerna för den medeltida bebyggelsen i Mälardalen, där man kan se flera flyttningar av själva gårdsbebyggelsen inom ett mindre område. Ulrika Rosendal presenterar undersökningarna av byn Mankby i södra Finland, som övergavs helt 1556, då Gustav Vasa anlade en kungsgård i närheten. De arkeologiska undersökningarna i Mankby ger intressanta perspektiv på frågor kring kolonisation, gravskick och inte minst den materiella kulturen med ett innehållsrikt keramikmaterial.

Rapporten avslutas med två artiklar kring försörjning i ett lite större landskapsperspektiv. Johan Åstrand diskuterar medeltida järnhantering i Småland med utgångspunkt i fynd av slagg och andra smideslämningar i Jönköping. Det var en omfattande verksamhet med flera inblandade aktörer. Slutligen presenterar Kathrine Stene de spår av omfattande järnproduktion och massfångst av vildren som iakttagits i Grimsdalen och Gråfjellområdet i östra Norge och sätter dessa i relation till mer övergripande samhällsförändringar under medeltiden. Avslutningsvis diskuterar Katalin Schmidt Sabo på ett mer övergripande sätt aktörsperspektivet och det synsätt som varit vägledande för konferensen, nämligen människorna som aktiva aktörer och skapare av kulturlandskapet – landskaparna.

Boken tillägnas Tore Artelius för att hedra hans minne.

onsdag 23 mars 2011

In Situ archaeologica 2009-2010


I mitten av 1990-talet gjorde Riksantikvarieämbetet en intressant satsning. Man finansierade under en tid så kallade forskningskoordinatorer vid de arkeologiska institutionerna på universiteten. Syftet var att skapa kontakter och synnergieffekter mellan universitetsvärlden och den antikvariska världen. Kontakter som man upplevde successivt försvunnit i takt med att exploateringsarkeologin ökat i omfattning.

Jag vet inte hur det är med övriga universitet men i Göteborg lever fortfarande delar av det som Tore Artelius initierade under sin tid som forskningskoordinator. Jag tänker dels på den årligen återkommande västsvenska arkeologidagen som ägt rum sedan 1996 och dels på den arkeologiska tidskriften in Situ.

Som med så många andra tidskrifter var in Situ relativt enkel att starta. Det var enkelt att ge ut de första två tre numren. Men sedan blev det trögt. Det redaktionella ansvaret bollades mellan olika parter och finansieringen var svår att få ihop. Men för ett par år sedan togs de huvudredaktionella ansvaret över av Bohusläns museum, en mängd västsvenska institutioner gick in med redaktionsmedlemmar och som finansiärer. Ambitionen höjdes och ett peer-preview system för granskning av artiklar infördes. Namnet ändrades och fick tillägget archaeologica. Tidskriften blev nordisk istället för regional/västsvensk.

För ett par veckor sedan såg det senaste numret dagens ljus, nr 2009-2010. Numret innehåller 11 artiklar varav den sista följs av ett diskussionsblock med fyra kommentarer. Den breddade ambitionen märks tydligt, endast ett fåtal artiklar behandlar västsverige. Kronologiskt ligger fokus på stenålder, då framför allt med bidrag från konferensen Bo-08. Ett par artiklar handlar om andra perioder.

Numret kan beställas från In Situs hemsida.

Kulturmiljö Halland är givetvis delfinansiär.

onsdag 16 mars 2011

Har LRF ett finger med i spelet?

Man kan misstänka att LRF har ett finger med i spelet vad det gäller den aviserade förändringen av den arkeologiska praktiken vilken i dagsläget innebär att projektören betalar för de fornlämningar denne påverkar genom sitt projekt samt att länsstyrelsen beslutar vem som skall undersöka den berörda lämningen. Internationellt kallas det polluter pays principle. I en krönika i GP igår kunde man läsa följande citat från LRFs vice ordförande Helen Jonson:

Orimligt anser LRF.

– Dels tycker vi att staten bör göra större skillnad mellan olika typer av fornlämningar, gradera dem efter hur kulturhistoriskt intressanta de är. Dels bör staten ta det fulla kostnadsansvaret för en arkeologisk utgrävning, som berör småföretagare, säger Helena Jonsson, vice ordförande LRF.

Vad Maria Haldesten egentligen ville säga med sin krönika blir jag inte riktigt klok på trots fyra genomläsningar. Men jag hittade följande från LRFs stämma för ett par år sedan:
Kl 14.33
Fornlämningar som innebär problem för företagande på landsbygden debatterades. Efter votering fick Mats Weinesson, Östergötland, sin att-sats antagen, den lyder att staten alltid fullt ut ska stå för den arkeologiska utgrävningskostnaden. Det beslutades också att skyddet för fornlämningar ska ges en regional anpassning.
Kanske finns LRF-stämman med i bakgrunden när det nu liggande förslaget om att förändra hur arkeologiska upphandlingar äger rum lades. Det man glömmar i sammanhanget är att det inte är en självklarhet att fornlämningar skall få grävas bort. Lagen (kap 2, §§12-13) säger att en fornlämning skall bevaras, men att den om så krävs kan grävas bort mot att projektören kompenserar detta genom att bekosta en fullödig vetenskaplig dokumentation av lämningen.

För att summera upp det hela med ord lånade av en av aftonbladets ledarbloggare: Det här kan inte bli bra!

Rapporteringens godispåse och fallgropar



Agneta Lagerlöf illustrerar rapporteringens många ansikten, eller rapportmediets godispåse om man så vill. En godispåse som de flesta länsstyrelser väljer väldigt snävt ur i sina beställningar.

I dagarna två samlades sisådär tio dussin arkeologer på Historiska museet i Stockholm för att diskutera rapporter utifrån ett mycket digert program med något dussin föreläsare. RAÄ arrangerade mötet. Jag tänkte nu fånga upp det som jag uppfattade som några av mötets kärnpunkter:
  • Synteser. Återkommande i en stor mängd föredrag var önskemål om fler synteser. Önskemålet kom från såväl journalister som forskare och fältarkeologer. Fältarkeologin är annars väldigt objektfixerad till sin natur, men det är inte så konstigt då finansieringen är kopplad till den enskilda fornlämningen. Utan synteser har t.ex. skolboksförfattarna bara gammal litteratur att förlita sig på.
  • Digital arkivering. Att långsiktigt arkivera digitala handlingar samt hantera dem på ett sätt som gör dem användbara i framtiden (uppdatering av filformat mm) återkom som fråga i ett antal föredrag. I något fall hävdades till och med att i idag riskerar att fullständigt tappa stora delar av de senaste 20 årens dokumentation om man inte löser e-arkiveringsproblemet snabbt och effektivt. Någon slags samlingspunkt behövs, och kopplingar till k-samsök och kringla lyftes fram. Mot slutet av konferensen enades man om att det är RAÄ centralt som äger frågan, vilket stämmer väl mer RA-FS 2009:1 där man kan läsa: Myndigheten skall upprätta en strategi för bevarande av elektroniska handlingar.
  • Populärvetenskap. Popularisering och förmedling av arkeologiska resultat återkom i flera föredrag. Vetenskapsjournalisterna/filmarna som höll det inledande respektive det avslutande föredraget konstaterade oberoende av varandra att populariserad historia handlar om: Andra världskriget, våld och blod. Samt att det måste finnas en berättelse att ta fasta på för att man skall kunna förmedla resultaten. Resultaten får inte heller vara för vida och abstrakta utan bör koncentreras på en utvald företeelse.
  • Förmaningar. Riksantikvarieämbetets företrädare var i flera fall förvånansvärt frispråkiga. Man var kritisk till att så få rapportformer beställdes av länsstyrelserna i deras kravspecifikationer. Man sa uttryckligen att rapporttiden inte får sjunka lägre än vad den gjort.

Oscar Montelius kloka ord får illustrera rapportens och dokumentationsmaterialets betydelse.

tisdag 8 mars 2011

En arkeologidag i Tore Artelius anda


En årlig tilldragelse för västkustarkeologer är den västsvenska arkeologidagen. Initiativtagare och inspiratör för arkeologidagen var från början Tore Artelius, vars tragiska bortgång inträffade endast ett par dagar innan årets arkeologidag. Arkeologidagen syftar till att öka kommunikationen i ett arkeologsamhälle som i allt högre grad präglas av konkurens och slutenhet mellan de grävande institutionerna. Tores önskan var att söka överbrygga detta, att i någon mening kvarhålla den grundläggande betydelsen i arkeologin där kärnan utgörs av ett aktivt sökande efter kunskaper om förhistoriska världar. Tore visste att arkeologens sökande ej var något ensamarbete, att ingen arkeolog eller institution i sig själva är stora nog att ge mening och betydelse åt historien. Tores önskan till kommunikation och samarbete fick jag personligen erfara då jag i höstas deltog i undersökningen av bronsåldershögarna i Ränneslöv, ett projekt där UV väst och Kulturmiljö Halland från början varit konkurrenter, men där Tore önskade vårt deltagande i fältarbetet helt enkelt för att han tycke att fornlämningen berörde oss alla såsom arkeologer. Heder åt en sådan man. I dessa tider av kraftig omdaning av yrkets förutsättningar är det viktigt att kvarhålla något av den känslan som ursprungligen gjorde att vi sökte oss till ämnet, en önskan att få veta något om människan och hennes livsbetingelser i det historiska djupet. Tack för allt Tore.

I övrigt var årets upplaga av arkeologidagen var en kavalkad av sällsynt intressanta och insiktsfulla föredrag. Trotts undertecknads lätt förvirrade bidrag, fann jag årets upplaga av arkeologidagen såsom en av de bättre jag varit på. Utan att nämna någon särskilt framställan kan det konstateras att flera föredrag tangerade temat dokumentationsteknik, och då särskilt gammal dokumentationsteknik kontra ny. Med detta kan man konkludera att det är mycket svårt att ersätta ett genomtänkt hantverk, baserat på fingertoppskänsla och erfarenhet, med nya tekniska metoder. I mycket kan nya metoder komplettera, men närapå aldrig ersätta en beprövad metodik. Vidare fick vi oss till livs det äldsta kända skeppsvraket på västkusten och med det lite ekonomisk historia, vi fick de märkligt lokala svärdlyftarna från hällarna i Bohuslän, vi fick bloddrypande prästinnor från förromersk järnålder och ytterligare en mängd intresseväckande spörsmål. Tore hade varit nöjd med dagen.

torsdag 3 mars 2011

Annorlunda järnfynd i Tvååker



Var på SVK igår och hämtade metallfynd från Tvååkersgrävningen.
Ett överraskande järnföremål låg i en av lådorna. Har någon sett någonting liknande?
Hittades i ett stolphål från ett av de tidigmedeltida husen.

Några tankar utifrån dagens Metro

I dagens metro, som jag läser på tåget nästan varje dag, innehöll ett tänkvärt perspektiv. För närvarande ligger ett lagändringsförslag som utgår ifrån att arkeologin omsätter stora summor pengar i samhället varje år. Pengarna kommer framför allt ifrån det offentliga i form av kommun och statliga verk. Då främst från transportstyrelsen i samband med infrastrukturbyggnation. Tanken med lagförslaget är att användandet av dessa summor skall rationaliseras och minska genom att uppdragen konkurrensutsätts i högre grad än tidigare. LOU skall införas och projektören skall välja vilket bud som är passar projektet bäst.

Men vad är det egentligen vi pratar om, omsätter uppdragsarkeologin de facto så stora medel att man tjänar mer pengar i förhållande till den kunskap man riskerar att förlora genom att ändra systemet?

Jag tror inte det.

Uppdragsarkeologin omsätter under "normalår" 160-200 miljoner kr. Detta enligt beslut från länsstyrelsen. Hur många av dessa projekteringar som de facto kommer upp i beslutskostnaden framgår inte av siffrorna men där finns åtskilliga företag som inte debiterar fullt belopp om jobbet inte krävt de resurser som budgeterats. Hur som helst. För att få lite perspektiv på summan 200 miljoner kr per år så kan man återknyta till dagens metro. Där finns en artikel om hur dåligt det går för hemelektronikbranschen just nu. Omsättningen är stor, kampen om marknadsandelar är en strid på kniven. Bland de 10 största företagen gör fem ett positivt resultat, tillsammans gör de en vinst på så lite som 89 miljoner kr. Betydligt intressantare är då den förlust som elgiganten och media makt gör. Dessa två kolosser förlorade i fjor sanslösa 607 miljoner kr. Två elektronikjättar gör alltså på ett år en gemensam förlust som överstiger all uppdragsarkeologi i Sverige under tre år!

De eventuella ekonomiska vinster man kan göra på konkurrensutsätta uppdragsarkeologin enligt LOU förefaller i det perspektivet väldigt små.

För övrigt är arkeologin redan konkurrensutsatt, om än genom ett ganska krångligt system. Men då skall man ha i åtanke att arkeologi inte är en vara som är jämförbar med t.ex. en kommuns upphandling av mat till barnomsorgen. Arkeologi är humanistisk/samhällsvetenskaplig vetenskap. Och hantverk. Ett hantverk som man lär sig genom år av erfarenhet. Detta innebär att alla de småföretag som regeringen önskar stimulera fram genom reformen inte innefattar företag startade av nyutexaminerade studenter utan snarare erfarna arkeologer som skall fås att starta eget. Vilket redan idag sker.

Men knäckfrågan är: Hur många företag med kritisk massa ryms inom den riksmarknad som idag är 160-200 miljoner kr stor och som i framtiden skall minska genom ökad/fri konkurrens?