onsdag 16 mars 2011

Rapporteringens godispåse och fallgropar



Agneta Lagerlöf illustrerar rapporteringens många ansikten, eller rapportmediets godispåse om man så vill. En godispåse som de flesta länsstyrelser väljer väldigt snävt ur i sina beställningar.

I dagarna två samlades sisådär tio dussin arkeologer på Historiska museet i Stockholm för att diskutera rapporter utifrån ett mycket digert program med något dussin föreläsare. RAÄ arrangerade mötet. Jag tänkte nu fånga upp det som jag uppfattade som några av mötets kärnpunkter:
  • Synteser. Återkommande i en stor mängd föredrag var önskemål om fler synteser. Önskemålet kom från såväl journalister som forskare och fältarkeologer. Fältarkeologin är annars väldigt objektfixerad till sin natur, men det är inte så konstigt då finansieringen är kopplad till den enskilda fornlämningen. Utan synteser har t.ex. skolboksförfattarna bara gammal litteratur att förlita sig på.
  • Digital arkivering. Att långsiktigt arkivera digitala handlingar samt hantera dem på ett sätt som gör dem användbara i framtiden (uppdatering av filformat mm) återkom som fråga i ett antal föredrag. I något fall hävdades till och med att i idag riskerar att fullständigt tappa stora delar av de senaste 20 årens dokumentation om man inte löser e-arkiveringsproblemet snabbt och effektivt. Någon slags samlingspunkt behövs, och kopplingar till k-samsök och kringla lyftes fram. Mot slutet av konferensen enades man om att det är RAÄ centralt som äger frågan, vilket stämmer väl mer RA-FS 2009:1 där man kan läsa: Myndigheten skall upprätta en strategi för bevarande av elektroniska handlingar.
  • Populärvetenskap. Popularisering och förmedling av arkeologiska resultat återkom i flera föredrag. Vetenskapsjournalisterna/filmarna som höll det inledande respektive det avslutande föredraget konstaterade oberoende av varandra att populariserad historia handlar om: Andra världskriget, våld och blod. Samt att det måste finnas en berättelse att ta fasta på för att man skall kunna förmedla resultaten. Resultaten får inte heller vara för vida och abstrakta utan bör koncentreras på en utvald företeelse.
  • Förmaningar. Riksantikvarieämbetets företrädare var i flera fall förvånansvärt frispråkiga. Man var kritisk till att så få rapportformer beställdes av länsstyrelserna i deras kravspecifikationer. Man sa uttryckligen att rapporttiden inte får sjunka lägre än vad den gjort.

Oscar Montelius kloka ord får illustrera rapportens och dokumentationsmaterialets betydelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar