onsdag 4 september 2013

Grävling gräver grav, Götaland & Germany

För snart en månad sedan rapporterade tyska The Local om en praktfull krigargrav med skelettet av en man utrustad med både svärd och ett bronskärl hittades genom grävlingars grävande. Grävlingen hade nämligen skyfflat ut en mängd ben, vilka anmäldes till antikvarisk personal som undersökte saken och hittade graven.
Bilden är länkad från The Local

Men detta är inte speciellt konstigt. Grävlingen är en allätande opportunist. Den tar inte hänsyn till om en lämplig backe är en grav eller ej, den gräver utifrån sina preferenser och självklart blir det emellanåt i fornlämningar.

Vänermuseet har under ett par år undersökt en storhög från 5-600-talet av just den anledningen att grävlingar grävt sig in och förstört lämningen:
En av de första gravarna som byggs på det nya gravfältet är en monumental gravhög som kallas Kungshögen. Den är ca 21 meter i diameter och lite över två meter hög.
För precis ett år sedan var Kulturmiljö Halland i färd med att undersöka en gravhög från bronsålder, en gravhög som även den var perforerad av grävlinggångar, gångar som förde tankarna till en grovpipig ost. Såhär såg det ut:
Profil från de centrala delarna av en bronsåldershög.

Färgerna i profilen har följande förklaring:
  •  Underst, under det blå fältet har vi berggrunden. Den höjdklack som graven är belägen på. Enstaka torvfickor av den ursprungliga jorden fins bevarad här, men inte mycket mer.
  • Blå färg. Dessa partier är sedan länge ihoprasade eller igenfyllda grävlinggångar.
  • Röd färg. Detta är hålrum, dvs grävlinggångar.
  • Gul färg. Fyllnadsmassor från grävlingarnas grävande. Massor som fyller ut en gammal plundringsgrop.
  • Ofärgat parti. Jord som sannolikt ligger tämligen in situ om man bortser från maskar och andra riktigt små djurs bioturbulens.
Grävlingarna ställer med andra ord till problem när de gräver på fel plats. Men grävlingar kan ställa till andra problem också. I England har man fredat grävlingen från jakt, detta gjordes för lite drygt 20 år sedan. Detta har inneburit att grävlingstammen i princip fördubblats i England, men även att problemen med nötkreaturstuberkulos har ökat då grävlingen är bra på att sprida denna sjukdom mellan olika djurbesättningar. I artikeln om nötkreaturstuberkulos kan man på wikipedia läsa:
Badgers (Meles meles) were first identified as carriers of M. bovis 30 years ago, but the report of an independent review committee in 1997 concluded badgers made an important contribution to the spread of M. bovis between herds of cattle
Som väl var har vi i princip inte detta problem i Sverige. Här har nötkreaturstuberkulos enbart påträffats i ett tiotal hjorthägn under de senast 20 åren. Däremot finns det en mängd andra hemska zoonosa sjukdomar som djuren i vår natur bär på. Men det är en helt annan historia som inte har någon betydelse för de grävlingskadade gravarna i vår närhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar