torsdag 5 september 2013

Matfundering





Idag var vi åtta personer på kontoret som samlades på innergården och åt surströmming. Burkarna vi öppnade var rätt gamla, eller snarare, det har krävs sin tid för att processen skall fullbordas. Själva principen är enkel, livsmedel och en mindre mängd salt hålls syrefritt och tillåts jäsa. Detta ger en lång hållbarhet utan att näringsinnehållet påverkas nämnvärt negativt.
Det man kan fundera över är hur gammal processen är. När började man fermentera mat i allmänhet och fisk i synnerhet? Enligt wikipedia är den "jättegammal" i norden:

Jäsning av livsmedel är en mycket gammal konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Man tror att surströmming är en rätt med mycket gamla anor, men att konserveringsmetoden i Sverige först blev vanlig under 1500-talet då saltbrist uppstod på grund av kung Gustav Vasas krigföring. Man saltade då in strömmingen med mindre salt än vanligt. Om detta förfarande berodde på kännedom om syrad fisk sedan tidigare eller om upptäckten av konserveringseffekten var en slump är omdiskuterat. Konserveringsmetoden med den långa hållbarheten är en förklaring till att surströmmingen tillsammans med ärtsoppan blev klassisk mat inom det militära.[2] Fet fisk som lax, öring, mört, karp, röding, haj och rocka, är andra exempel på fisk som runt om i världen har konserverats, eller lokalt fortfarande konserveras på detta sätt. Det som idag kallas gravad lax var nog ursprungligen en mer surströmmingsliknande rätt. I Norge kallas fisk som konserverats genom fermentering rakfisk (från fornnordiskans rakr – blöt) och i norska källor förekommer denna benämning så tidigt som 1348.
Det finns alltså skriftligt indirekt belägg från medeltiden. Andra uppgifter påstår att fermentering utnyttjades av Babylonerna för 7000 år sedan, vad de baserar påståendena på vet jag inte.
Men hur skulle spår av fermentering se ut arkeologiskt?
Går dem att spåra genom kemiska analyser av olika kärls insidor?

Jag vet inte, men det kanske någon av bloggens läsare gör. För då kanske vi kan börja leta efter spåren. Vem vet, kanske forntidens hallänningar hade stora krus med sur västkustströmming (sill) lagrade i en källare? Men en sak kan vi slå fast med all säkerhet. Forntidens hallänning hade inte mandelpotatis till sin surfisk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar