tisdag 2 november 2010

Aktuellt om uroxar


Som av en slump har jag under de senaste dagarna besökt två olika konferenser/seminarier under vilka uroxar behandlats. Den 21-22 oktober ägde en konferens om gammalt DNA rum på Göteborgs universitet och den 25 oktober hölls ett halvdagsseminarium om uroxar rum på Lunds Universitets Historiska museum. Den sistnämnda tillställningen hade kopplingar till en utställning om uroxar som nyligen öppnat på museet.


Gammalt DNA är problematiskt, för det första bryts det ner fort vilket innebär att det är lite slumpartat varifrån man kan hitta prover som är lämpliga att investera analysresurser i. Ser man till uroxeben så är det klassiska sättet att särskilja dem från tamkons ben genom att uroxens är större. DNA-analyser ar visat att detta är långt mycket svårare än man tidigare trott. Det finns många småvuxna uroxar och en hel del storvuxna nötkreatur. Att tamkon stammar från uroxen är ett gammalt faktum. Genetiskt är det inte heller helt enkelt att skilja dem åt, att de hade åtskiljda haplogrupper var länge ett faktum men det är ett faktum som nu börjat naggas i kanten enligt Cecilia Anderung. Ben från uroxar, många tusen år äldre än de första tamkorna har visat sig innehålla det som tidigare betraktades som haplogrupper karaktäristiska för tamkor. Att tamkon och uroxen faktiskt levde sida vid sida fram till 1627 och dessutom var möjliga att korsa skapar än större förvirring. Här kanske man närmast skall jämföra med de inkorsningar av tamsvin som finns i våra vildsvinspopulationer. Ett betydligt enklare resultat som DNA forskningen givit oss är det faktum att variationen i uroxens genuppsättning gör att man kan räkna ut att uroxpopulationen aldrig var speciellt stor. Som mest bör det enligt Anders Götherström ha funnits 30-40.000 uroxar i Europa. Helt plötsligt är inte dess utdöende förvånande, snarare är det förvånande att de klarade sig så länge som till 1627 innan de utrotades. (Läs vad några andra bloggare hade att säga om konferensen: här, här, här och här)


Uroxen gynnas av ett varmt klimat och ett sådant inträffade några tusen år efter istidens avsmältning, närmare bestämt ungefär 10.500 år före nu. Då fanns fortfarande en landbrygga kvar mellan Skåne och Danmark, något som möjliggjorde storskalig invandring av uroxar. Det är även från tidsperioden 8.000 till 10.500 före nu som de flesta av Sveriges ca 100 uroxefynd härstammar. Det var en tid då vegetationen var gynnsam, skogen var relativt gles och det fanns fortfarande gott om örter. Just klimatet och vegetationen var det som kvartärgeologerna Dan Hammarlund och Per Lagerås fokuserade på. Uroxen föredrog strandängar och öppen mark framför skogslandskap och skogen tätnade successivt från ungefär 8.300 före nu. Museichef Per Karsten berättar att människan under samma tidsperiod tar kusterna, de bästa uroxebiotoperna, i anspråk för bosättningar. Jakttrycket blir lokalt mycket högt vilket benexpert Ola Magnell visar utifrån sammansättningen av djurben från olika stenåldersboplatser. När vi kommer fram till 7.500 före nu har uroxepopulationen av fyndmaterialen att döma kraschat. Givetvis finns det spillror kvar, men eftersom populationen är isolerad, vilket enligt Torsten Mörner, nästan krävs för utrotning så är utgången given. Samma utveckling ser vi på de Danska öarna, medan det i Jylland finns uroxar kvar ända fram i bronsåler (ca 3.000 år före nu). I framför allt östra Centraleuropa kvarlever en spillra av uroxestammen och det sista djuret dör 1627 i Polen. Mörner nämnde flera andra faktorer som påverkar en viltstams omfattning, sannolikt innehöll hans resonemang en del nyheter för de som inte är jägare eller särskilt naturintresserade. Linda Birkedal från Naturskyddsföreningen pratade på temat vem som saknar uroxen, givetvis var resonemanget hypotetiskt så som det alltid blir när något varit borta sedan länge. Efte föredragen följde ett diskussionspass där bland annat hundens roll lyftes fram. Moderator genom hela tillställningen var Fredrik Sjöberg, möjligen kan man tycka att han satte väl stort fokus på jaktens roll för uroxens försvinnande. Personligen anser jag att det hänger samman med ett mer övergripande och intensifierat bruk av naturen.


Utställningen på Lunds Universitets Historiska museum heter Urus – om uroxar, jakt och utdöende. Utställningen är tillfällig och man har chansen att se skeletten av såväl en visent som en uroxe vilka båda hittats i skånska torvmossar. Båda skeletten är sisådär 8000 år gamla. Den som är observant kommer att se att uroxeskelettet har en utläkt pilskada i en av ryggkotorna, egentligen en träff i ett taggutskott. Utställningen pågår till den 9 januari 2011.


Tyvärr har vi ännu så länge (mig veterligen) inga fynd av uroxar från Halland. Sannolikt kommer heller inga att uppdagas då våra jordar är allt för porösa och sura för att ben skall bevaras speciellt länge. Däremot kan man tänka sig att några av de äldsta fynden av nötkreatur teoretiskt sett skulle kunna härröra från felbedömda uroxar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar