torsdag 27 september 2012

Vem har ansvaret gentemot allmänheten?

Vilket ansvar har man som grävande firma eller individ gentemot den breda allmänheten?

Jag har varit med om att frågan ställts på sin spets flera gånger, men nu väljer jag att lufta två extra tydliga exempel:

Första gången blev jag uppringd av en hembygdsrepresentant som ville höra om omläggningen av Rv40 mellan Borås och Ulricehamn i södra Västergötland, detta var för ett par tre-fyra år sedan. Det var en föreläsare till ett årsmöte som eftersöktes. Han ville prompt att det skulle vara en arkeolog från sjuhäradsbygden som skulle prata. Problemet var bland  annat att den firma som utfört undersökningarna så långt var belägen strax utanför Lund. Dvs sisådär 30 mil bort! När jag föreslog arkeologer stationerade i Göteborg, arkeologer som gjort utredningen så dög inte det heller. Det var bara lokalt förankrade (läs boende) arkeologer som dög! Jag kunde inte ställa upp och jag vet fortfarande inte om de fick tag på någon som uppfyllde deras krav!
Jag har tidigare skrivit en längre blogpost om detta.

Härom dagen fick jag ett liknande samtal. Det var från en man som var på besök i sin fädernesgård här utanför Halmstad. En gård som han antagligen skulle flytta tillbaka till om ett par år då han går i pension. På berget bakom gården är en vindkraftpark planerad. Det hade han absolut inget emot.

Mannen var mycket intresserad av sin hembygds historia och hade därför med stort intresse läst kulturmiljöbilagan till MKB:n som han kommit över. Men han blev mycket besviken. Där fanns nästan ingenting av det han kände till. Och då skall man inte förledas att tro att han var en såndär hembygdsintressent som snöat in på torp eller något sådant. Nej mannen var genuint intresserad av spår av mänskliga aktiviteter ute i skog och mark. Han började berätta om de olika spår han kände till, men höll sig blott till spår som direkt skulle beröras av vägbyggnation, kabeldragning eller uppställningsplatser. Jag får erkänna att jag häpnade över hans kunskap. Han beskrev hålvägar, kanaler, torp, stenmurar som avgränsat utmark från inägor och så vidare. Det som särskilt fångade mitt intresse var en serie kolningskropar som han beskrev i detalj. De var sisådär 2 m djupa och fint kallmurade. Min reflektion var att det där låter ju snarare som varggropar, något som definitivt är varaktigt övergivna spår från gångna tiders bruk! Även om de säkerligen i de flesta fall på inkonsekventa grunder klassas som övrig kulturhistorisk lämning. Det må vara hur det vill med den saken, poängen var att dessa lämningar berörs av den planerade exploateringen men inte rapporterats in. Jag höll med mannen om att detta är ett problem, men att det är svårt att få ner den arkeolog som gjort underlaget till MKB:n då firman är belägen många tiotals mil bort. Istället tipsade jag honom om att påpeka det hela för länsstyrelsen. Jag hoppas innerligt att mannen gör så. Dessvärre tror jag att tillståndsprocessens kvarnar malt så långt att vi förlorat dessa lämningar. På grund av en "selektivt" utförd kulturmiljöanalys...

Mannen vid vindkraftparken är ett levande exempel på hur viktigt medborgarperspektivet som beskrivs i den europeiska landskapskonventionen är. Vi måste fånga upp dels det som faktiskt finns ute i kulturlandskapet, men även identifiera de delar av kulturlandskapet som är viktiga och meningsbärande för de som bor och vistas där. Detta hade man i kulturmiljöunderlaget till MKB:n misslyckats med å det grövsta!

1 kommentar:

  1. När vi (Riksantikvarieämbetet) skapade platsr.se så var ett av spåren att kunna fånga upp ffa landskapets små berättelser, men även där "formella" kunskaper/information (FMIS) kunde möta "informell", som mer pekade mot landskapskonventionen, Miljöbalk och Plan- och bygglagen. Kanske det finns intresse på museet/länsstyrelsen att lyfta fram platsr.se som en plattform att kunskapa kring landskap, ur ett bredare perspektiv? Den finns där! Kostar inget... :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.