FMIS, kvalitetssäkring och skogsbruk

När man som jag har jakt som livvstil stöter man på många människor som man kanske inte skulle träffa eller umgås med annars. Det är roligt, inte minst som man får inblick i problem som man annars inte hade varit medveten om. Jag jagar med läkare, mjölnare, snickare, köttbönder, mjölkbönder, skogsbönder, entreprenörer, industriarbetare, målare, elektriker, busschaufförer, lärare, skogsförvaltare, IT-konsulter, författare, säljare, mekaniker, kyrkogårdsvaktmästare, svetsare mfl mfl. Några tycker att arkeologi är ett lite konstigt yrke, andra struntar i det och vissa tycker det är roligt eller åtminstone intressant. Jag skriver denna blogpost med anledning av den tredje kategorin och tänker då specifikt på en skogsförvaltare jag jagar med. Han har arbetat som förvaltare för såväl kyrkans skog som kronoparker med ansvar för planering av hur skogen skall skötas. Varje gång vi träffas har han en lite fundering eller fråga kring fornlämningar, lagar och förvaltning. Jag hoppas att jag svarar på ett upplysande sätt, jag vill i alla fall tro det eftersom han återkommer med nya intressanta frågor. Som kulturarvsarbetare får man i dessa situationer ställa upp, det är en del av yrkesrollen så som jag ser den.

Senaste gången jag träffade honom och fick en bunt nya frågor var i helgen. Jag var ute med min vorstehvalp som jag börjat jaga in så smått på fågel när jag ramlade på min jaktkamrat inne i en hage. Han höll på att sätta stängsel för det var en grupp köttdjur som skulle flyttas, men han avbröt arbetet och vi föll i samspråk.

Denna gång tog han upp fornlämningsregistret, FMIS. Med de moderna GIS-systemen har FMIS blivit ett mycket välanvänt verktyg i skogen. En förälder till ett par av mina barns klasskamrater har tidigare demonstrerat den iPAD som han använder för att orientera sig när han kör skogsmaskin. GPS-positionering och skikt med information, bland annat FMIS, gör att han direkt ser om han närmar sig en fornlämning. Synnerligen effektivt. Men det leder in på min jaktkamrats fråga, eller kanske snarare önskemål. Min jaktkamrat undrade hur väl FMIS stämde med verkligheten. Han tyckte att han flera gånger upplevt att hans GPS markerade att han stod på en fornlämning men att han inget såg. Detta trots att han torde vara bättre än genomsnittet på att se fornlämningar med tanke på såväl jobb som intresse. Hans tankar vid detta möte kretsade kring hur man från myndighetshåll kvalitetssäkrade fornlämningarna, om man kollade upp att de var rätt markerade i registren.

Screenshot (2013-10-07) av ett utsnitt ur FMIS, det inre av Hallands län dvs den del där skogen dominerar och blogpostens problematik blir som tydligast.

Jag kunde bara svara utifrån min erfarenhet, dvs att det varierar. Få fornlämningar är i praktiken inmätta med modern teknik. De flesta är digitaliserade utifrån inprickningar på en ortofotokarta med alla de felkällor detta innebär. Jag tänker då på att vi i det faller har flera led som skall stämma. För det första skall inventeraren pricka in kartan rätt och för det andra skall den digitaliseras rätt. I den absoluta majoriteten av fallen så stämmer såklart dessa saker, men ibland har endera faktor fallerat och fornlämningen hamnat fel. Något som vi alla som arbetar inom kulturarvsförvaltningen åtminstone någon gång upplevt och kan relatera till. Min jaktkamrat frågade då om det inte vore relevant att återbesöka fornlämningarna och kvalitetssäkra dem. Om man nu är intresserad av att de inte skall komma till skada vill säga.

Jag kan ju faktiskt hålla med om detta resonemang. Det finns ett behov av en förnyad granskning av Sveriges fornlämningar, inte minst de i skogsmark. Om inte annat för att kunna göra en statusdokumentation som kan användas i juridiska processer när ansvar skall utkrävas för skada men egentligen framför allt för att undvika skada.

Eller vad tycker ni?

Och hur ser ansvarsmyndigheten på det hela?