Sälar och valar i Halländsk förhistoria samt några ord om "sälfinger"

I höstas publicerade Kulturmiljö Halland en bok som sammanställer arkeologiska fynd av djurben från Halland.

I boken kan man bland annat finns uppgifter om de sälar* och valar** som hittats. Det rör sig om fem platser med sälfynd och två med valar/delfiner. Av sälfynden är ett mesolitiskt, tre neolitiska och ett från hågreståndsmiljö daterad till yngre järnålder. Val och delfinfyndet är båda mesolitiska.

Idag har vi ökande stammar av havslevande däggdjur. Det är långt kvar tills det finns jaktbara stammar av valar och delfiner utefter de svenska kusterna men sälarna är så många att myndigheterna år 2014 beslutade om att tillåta skyddsjakt på maximalt 40 stycken knubbsälar i Halland.

Sälar och valar ger många användbara produkter till människorna som jagar dem. Sälskinnet är starkt och vattenavvisande. Späcket kan ätas eller användas till impregnering alternativt olja/tran. Köttet kan ätas och benen kan användas till hantverk och bruksföremål. Det finns åtskilliga fynd av spelpjäser tillverkade av valben i olika järnålderssammanhang runt om i Sverige.

Benen är oftast det enda vi ser av de havslevande däggdjuren. Indirekt anar vi dem via C13 halten i människornas ben, där marin föda ger en annan C13 halt än landlevande föda.

Konstnären Måns Sjöberg har läst arkeologi och är mycket intresserad av arkeologiska illustrationer/rekonstruktioner. Inför en en utställning på Trelleborgs museum har han skapat flera fina illustrationer. Två som visar hur mesolitisk säljakt, eller småvalsjakt, kan ha gått till följer här. Illustrationerna har länkats och går att se i original på Trelleborgs museum (som även innehar rättigheterna***):

Originalbilden hittar du HÄR.

Originalbilden hittar du HÄR.

Just säljakt (men även valjakt) är förknippad med särskilda risker, och då tänker jag inte på risken att drunkna utan på risker förknippade med de havslevande däggdjurens bakterieflora. Djuren bär på mykoplasma av sorten Mycoplasma phocacerebrale. Denna finns primärt i det obehandlade skinnnet samt skelettet.

Mykoplasman kan, om man får in den i ett sår, orsaka en mycket otrevlig infektionssjukdom som kallas sälfinger, späckfinger, sälrodnad eller sälbrand. Infektionen är stationär, den sprider sig alltså inte speciellt långt från det infekterade området. I gengäld är infektionen ytterst smärtsam (så smärtsam att patienten inte kan sova) och kan orsaka svåra biverkningar genom att brosket i den utsatta kroppsdelens leder angrips och bryts ner. Inkubationstiden kan vara så lite som en dag men oftare rör det sig om tre dagar eller mer. Ända upp till tre veckor finns rapporterat. Idag används höga doser av bredspektrumantibitoika baserad på tetracyklider. I äldre tid finns det åtskilliga uppteckningar som indikerar att en vanlig medicin mot sälfinger var amputation. På det viset kom man undan såväl smärtan som de problem ett helt stelt fingen kan innebära...

Några mesolitiska eller neolitiska människoskelett med spår av amutation har inte hittats i Halland. Å andra sidan är det väldigt dåligt med äldre människofynd över huvud taget från området. Kanske skulle det gå att finna spår av sälfinger, antingen i form av skelett med amputerade fingrar alternativt ihopläkta leder. Eventuellt kan en plats som Ajvide eller Skateholm innehålla sådana spår, men jag har inte hittat några uppgifter om det.
____________________
*Gråsäl samt grönlandssäl, det finns också ett par fynd som inte är närmare deinierade än "säl".
** Någon art av bardval samt vitnosdelfin.
***Bilderna är publicerade med tillstånd av Trelleborgs museum.

Djur i Hallands historia i ny bok

Djur vatten och ägande i Hallands historia är en ny bok från Kulturmiljö Halland. Den släpps som Utskrift nr 13. Den oregelbundet utkommande tidskriften Utskrift kom därmed med sitt 13:e nummer. Från att vara en tidskrift för artiklar så har Utskrift breddats och har under senare år kommit att innehålla ett par monografier men även konferensrapporter med större bredd än Halland.

Varje arkeolog som arbetat några år i ett område får en bild av hur saker och ting hänger samman där. Det kan vara subjektiva intryck eller så kan det vara baserat på ihopsamlade objektiva fakta. På kulturmiljö Halland har vi några olika databaser där vi för in information. Emellanåt används de för att dra generella slutsatser. I en tidigare blogpost om Lennart Carlie nya bok framgår indirekt att en sådan databas använts, det är Kulturmiljö Hallands C14 databas.

En annan sådan databas är den bendatabas som jag byggt upp. Den innehåller alla uppgifter om benförekomster som förekommer i de rapporter skrivna till och med 2009 som finns i Kulturmiljö Hallands arkiv. Eftersom alla som genomför arkeologi baserat på länsstyrelsebeslut enligt beslutet skall leverera arkivmässiga rapporter till arkivet skulle databasen varit heltäckande om det inte var för det faktum att några småfirmor slarvar med att uppfylla länsstyrelsens beslut. Hur som helst så har tillräckligt mycket data kunnat extraheras för att skapa intressant generell kunskap om det förgångna.

Ser man sammansättningen av djur i Halland stort så kan man konstatera att sammansättningen är dynamisk och speglar större förändringar i det agrara komplexet, dvs jordbruket. Internationellt diskuteras något som kallas secondary products revolution. Det är en modell som lyfter fram framsteg i jordbruket, att dessa sker etappvis. Det första steget i jordbruket var att börja odla samt domesticeringen av några husdjur. Secondary products revolution är införandet av mer rationell odling, tex genom bruket av årder, men det är även effekten av avel som slår igenom. Istället för att djur enbart hölls för sina primära produkter, kött, skinn, ben och horn så innebär secondary products revolution att man började ta till vara ull från får samt i högre utsträckning mjölk. Hästar och oxar börjar användas som dragdur. Detta märks i det Halländska materialet genom att mängden grisar minskar medan kor och får ökar samt hästar börjar dyka upp så smått. Nästa stora förändring är införandet av stallning.

Stallningen och dess förutsättningar diskuteras specifikt i den nyutkomna boken. Jag är inte övertygad om i vilken omfattning djur faktiskt stallades under romersk järnålder och folkvandringstid. Är det gödsel man är ute efter för att sprida på odlingar så kan man lika gärna välja att hålla djuren i fålla invid gården nattetid som att stalla upp dem. Uppstallning vintertid skapar en stor mängd problem, inte minst gäller det vattenförsörjningen.

Utöver djuren i sig diskuteras vatten, ägande och stallning i boken. Bokens sista del är en katalog över halländska benfynd. Boken kan köpas HÄR.

Grävling gräver grav, Götaland & Germany

För snart en månad sedan rapporterade tyska The Local om en praktfull krigargrav med skelettet av en man utrustad med både svärd och ett bronskärl hittades genom grävlingars grävande. Grävlingen hade nämligen skyfflat ut en mängd ben, vilka anmäldes till antikvarisk personal som undersökte saken och hittade graven.

Bilden är länkad från The Local

Men detta är inte speciellt konstigt. Grävlingen är en allätande opportunist. Den tar inte hänsyn till om en lämplig backe är en grav eller ej, den gräver utifrån sina preferenser och självklart blir det emellanåt i fornlämningar.

Vänermuseet har under ett par år undersökt en storhög från 5-600-talet av just den anledningen att grävlingar grävt sig in och förstört lämningen:

En av de första gravarna som byggs på det nya gravfältet är en monumental gravhög som kallas Kungshögen. Den är ca 21 meter i diameter och lite över två meter hög.

För precis ett år sedan var Kulturmiljö Halland i färd med att undersöka en gravhög från bronsålder, en gravhög som även den var perforerad av grävlinggångar, gångar som förde tankarna till en grovpipig ost. Såhär såg det ut:

Profil från de centrala delarna av en bronsåldershög.

Färgerna i profilen har följande förklaring:

•  Underst, under det blå fältet har vi berggrunden. Den höjdklack som graven är belägen på. Enstaka torvfickor av den ursprungliga jorden fins bevarad här, men inte mycket mer.
• Blå färg. Dessa partier är sedan länge ihoprasade eller igenfyllda grävlinggångar.
• Röd färg. Detta är hålrum, dvs grävlinggångar.
• Gul färg. Fyllnadsmassor från grävlingarnas grävande. Massor som fyller ut en gammal plundringsgrop.
• Ofärgat parti. Jord som sannolikt ligger tämligen in situ om man bortser från maskar och andra riktigt små djurs bioturbulens.

Grävlingarna ställer med andra ord till problem när de gräver på fel plats. Men grävlingar kan ställa till andra problem också. I England har man fredat grävlingen från jakt, detta gjordes för lite drygt 20 år sedan. Detta har inneburit att grävlingstammen i princip fördubblats i England, men även att problemen med nötkreaturstuberkulos har ökat då grävlingen är bra på att sprida denna sjukdom mellan olika djurbesättningar. I artikeln om nötkreaturstuberkulos kan man på wikipedia läsa:

Badgers (Meles meles) were first identified as carriers of M. bovis 30 years ago, but the report of an independent review committee in 1997 concluded badgers made an important contribution to the spread of M. bovis between herds of cattle

Som väl var har vi i princip inte detta problem i Sverige. Här har nötkreaturstuberkulos enbart påträffats i ett tiotal hjorthägn under de senast 20 åren. Däremot finns det en mängd andra hemska zoonosa sjukdomar som djuren i vår natur bär på. Men det är en helt annan historia som inte har någon betydelse för de grävlingskadade gravarna i vår närhet.

Formationsprocesser...

...får man väl nästan kalla det. För när jag kom in på tjänsterummet var där papper över allt. Valpen hade just gnagt färdigt på mitt ex av klassiska Formation processes of the archaeological record av Michael B Schiffer.....En bok som jag använde så sent som i förrgår är nu oåterkallerligen formerad till makulatur.

 Det kliar när man tappar sina mjölktänder!

Inte har väl jag gjort något? Näe då!

RIP, betyder numera Rest In Pieces.