Sälar och valar i Halländsk förhistoria samt några ord om "sälfinger"

I höstas publicerade Kulturmiljö Halland en bok som sammanställer arkeologiska fynd av djurben från Halland.

I boken kan man bland annat finns uppgifter om de sälar* och valar** som hittats. Det rör sig om fem platser med sälfynd och två med valar/delfiner. Av sälfynden är ett mesolitiskt, tre neolitiska och ett från hågreståndsmiljö daterad till yngre järnålder. Val och delfinfyndet är båda mesolitiska.

Idag har vi ökande stammar av havslevande däggdjur. Det är långt kvar tills det finns jaktbara stammar av valar och delfiner utefter de svenska kusterna men sälarna är så många att myndigheterna år 2014 beslutade om att tillåta skyddsjakt på maximalt 40 stycken knubbsälar i Halland.

Sälar och valar ger många användbara produkter till människorna som jagar dem. Sälskinnet är starkt och vattenavvisande. Späcket kan ätas eller användas till impregnering alternativt olja/tran. Köttet kan ätas och benen kan användas till hantverk och bruksföremål. Det finns åtskilliga fynd av spelpjäser tillverkade av valben i olika järnålderssammanhang runt om i Sverige.

Benen är oftast det enda vi ser av de havslevande däggdjuren. Indirekt anar vi dem via C13 halten i människornas ben, där marin föda ger en annan C13 halt än landlevande föda.

Konstnären Måns Sjöberg har läst arkeologi och är mycket intresserad av arkeologiska illustrationer/rekonstruktioner. Inför en en utställning på Trelleborgs museum har han skapat flera fina illustrationer. Två som visar hur mesolitisk säljakt, eller småvalsjakt, kan ha gått till följer här. Illustrationerna har länkats och går att se i original på Trelleborgs museum (som även innehar rättigheterna***):

Originalbilden hittar du HÄR.

Originalbilden hittar du HÄR.

Just säljakt (men även valjakt) är förknippad med särskilda risker, och då tänker jag inte på risken att drunkna utan på risker förknippade med de havslevande däggdjurens bakterieflora. Djuren bär på mykoplasma av sorten Mycoplasma phocacerebrale. Denna finns primärt i det obehandlade skinnnet samt skelettet.

Mykoplasman kan, om man får in den i ett sår, orsaka en mycket otrevlig infektionssjukdom som kallas sälfinger, späckfinger, sälrodnad eller sälbrand. Infektionen är stationär, den sprider sig alltså inte speciellt långt från det infekterade området. I gengäld är infektionen ytterst smärtsam (så smärtsam att patienten inte kan sova) och kan orsaka svåra biverkningar genom att brosket i den utsatta kroppsdelens leder angrips och bryts ner. Inkubationstiden kan vara så lite som en dag men oftare rör det sig om tre dagar eller mer. Ända upp till tre veckor finns rapporterat. Idag används höga doser av bredspektrumantibitoika baserad på tetracyklider. I äldre tid finns det åtskilliga uppteckningar som indikerar att en vanlig medicin mot sälfinger var amputation. På det viset kom man undan såväl smärtan som de problem ett helt stelt fingen kan innebära...

Några mesolitiska eller neolitiska människoskelett med spår av amutation har inte hittats i Halland. Å andra sidan är det väldigt dåligt med äldre människofynd över huvud taget från området. Kanske skulle det gå att finna spår av sälfinger, antingen i form av skelett med amputerade fingrar alternativt ihopläkta leder. Eventuellt kan en plats som Ajvide eller Skateholm innehålla sådana spår, men jag har inte hittat några uppgifter om det.
____________________
*Gråsäl samt grönlandssäl, det finns också ett par fynd som inte är närmare deinierade än "säl".
** Någon art av bardval samt vitnosdelfin.
***Bilderna är publicerade med tillstånd av Trelleborgs museum.