Matfundering

Idag var vi åtta personer på kontoret som samlades på innergården och åt surströmming. Burkarna vi öppnade var rätt gamla, eller snarare, det har krävs sin tid för att processen skall fullbordas. Själva principen är enkel, livsmedel och en mindre mängd salt hålls syrefritt och tillåts jäsa. Detta ger en lång hållbarhet utan att näringsinnehållet påverkas nämnvärt negativt.

Det man kan fundera över är hur gammal processen är. När började man fermentera mat i allmänhet och fisk i synnerhet? Enligt wikipedia är den "jättegammal" i norden:

Jäsning av livsmedel är en mycket gammal konserveringsmetod som funnits i årtusenden. Man tror att surströmming är en rätt med mycket gamla anor, men att konserveringsmetoden i Sverige först blev vanlig under 1500-talet då saltbrist uppstod på grund av kung Gustav Vasas krigföring. Man saltade då in strömmingen med mindre salt än vanligt. Om detta förfarande berodde på kännedom om syrad fisk sedan tidigare eller om upptäckten av konserveringseffekten var en slump är omdiskuterat. Konserveringsmetoden med den långa hållbarheten är en förklaring till att surströmmingen tillsammans med ärtsoppan blev klassisk mat inom det militära.^[2] Fet fisk som lax, öring, mört, karp, röding, haj och rocka, är andra exempel på fisk som runt om i världen har konserverats, eller lokalt fortfarande konserveras på detta sätt. Det som idag kallas gravad lax var nog ursprungligen en mer surströmmingsliknande rätt. I Norge kallas fisk som konserverats genom fermentering rakfisk (från fornnordiskans rakr – blöt) och i norska källor förekommer denna benämning så tidigt som 1348.

Det finns alltså skriftligt indirekt belägg från medeltiden. Andra uppgifter påstår att fermentering utnyttjades av Babylonerna för 7000 år sedan, vad de baserar påståendena på vet jag inte.
Men hur skulle spår av fermentering se ut arkeologiskt?
Går dem att spåra genom kemiska analyser av olika kärls insidor?

Jag vet inte, men det kanske någon av bloggens läsare gör. För då kanske vi kan börja leta efter spåren. Vem vet, kanske forntidens hallänningar hade stora krus med sur västkustströmming (sill) lagrade i en källare? Men en sak kan vi slå fast med all säkerhet. Forntidens hallänning hade inte mandelpotatis till sin surfisk.

Fältarbete i Halland och lite reflektioner om arkeologi i allmänhet

Avbaning, grophus och regn i Genevad, foto: Anna Aulin

Som Stina skrev härom dagen så är fältsäsongen, en något sen sådan, nu igång på allvar här i Halland. Det pågående fältarbetet berör en förhistorisk boplats med bland anat grophus, men recenta spår i form av ett slagfält... Självklart har den svenska slagfältsarkeologins nestor varit på plats, kanske skriver Stina mer om det framöver.

Andra fältarbeten har berört mindre utredningar, lite småproblematiska arbeten eftersom tjälen släppte först  härom veckan. Då har arbetena i Varbergs fästning varit betydligt enklare att genomföra, åtminstone om man ser till vädret men kanske inte om man ser till lite andra faktorer....

Vi på Kulturmiljö Halland ser med spänning en intressant arkeologisk säsong an, torts att den kom igång exceptionellt sent på grund av märkliga väderförhållanden. Kan i det sammanhanget nämna att undersökningen av ett gravfält och en boplats strax utanför Halmstad, en grävning som upphandlades till vår nackdel startat i dagarna. Håll koll på RAÄs hemsida för mer info om den grävningen. För övrigt är upphandlingssystemet inom arkeologin lite märkligt, det finns en politisk vilja att öka konkurrensen och mängden upphandlingar. Min lilla reflektion är att det är en så liten bransch att den inte kan klassas som en marknad i egentlig mening. För om det fanns en marknad att tala om så hade de stora konsultbolagen (WSP mfl) etablerat sig, nu är det museer, ett statligt företag och en handfull mindre privata firmor som konkurrerar/delar på kakan.

För övrigt är i morgon sista dagen att skicka in jobbansökan till oss för arkeologiska fältarbeten 2013! Som allt verkar så behöver vi extra personal under säsongen! Mer info HÄR.

Ny bok visar nyttan med humaniora

En ny antologi "Till vilken nytta?" från Göteborgs universitet samlar 32 debattinlägg om humanioras möjligheter.

– Humaniora har marginaliserats och förknippas mera sällan med de stora framtidsfrågorna.Men om inte de humanistiska ämnenas perspektiv och tolkningar av värdefrågorna diskuteras, och om humaniora med sin historiska reflektion inte är närvarande, riskerar vi att tappa de referenser som är nödvändiga för varje hållbar utveckling och civilisation. Så fundamental är humanioras uppgift, säger redaktören för boken Thomas Karlsohn.

läs mer på:http://www.dik.se/artikel/21006/ny-bok-visar-nyttan-med-humaniora?utm_source=apsis-anp-3&utm_medium=email&utm_content=unspecified&utm_campaign=NBmuskult130429#.UX5SbTro9lI.email

Snart...

....drar säsongen igång på allvar.

Det har varit en konstig vår i södra och västra sverige. På många håll är det fortfarande tjäle och nattfrost vilket inte hindrat enstaka mindre utredningar. Men snart kan grävningarna dra igång på allvar.

Å andra sidan har det redan dragit igång på allvar på andra håll. I Göteborgs centrala östra delar, närmare bestämt Gamlestaden, pågår en rejält stor undersökning. Undersökningens omfattning var så stor och tempot så högt att den av praktiska skäl fick lösas som ett samarbete mellan olika undersökare.

Grävningen har en hemsida men bättre är att följa grävningens FB-sida. Rimligen kommer vi att höra mycket mer om dessa grävningar framöver, det är inte varje dag som stadslämningar från senmedeltid och renässans undersöks i den omfattningen!

Ny datering från Skrea Kyrkbjär



Den daterade härdden
 i förgrunden

I oktober 2012 avslutades slutundersökningen av Skrea 225, en plats med i huvudsak lämningar från förromersk järnålder. Dessa lämningar bestod framförallt av gravar och rester av s.k. kulthus. I anslutning till dessa hus fanns ett omfattande system av diken och rännor. Ett övergripande spörsmål har varit hur gamla dessa har varit, om de skall knytas till de förhistoriska kulthusen eller till de närliggande medeltida lämningarna. Det mest har talat för det förstnämnda, då det ej påträffats några yngre fynd i rännorna, samt att de kantats av stora härdar och kokgropar som oftast är från brons eller tidig järnålder. Mycket möda lades på att hitta någon daterbart material ifrån något tidsslutet sammanhang som kunde ge en datering till dessa ränn- och dikessystem. Sista veckan av grävningen påträffades slutligen en härd i botten på i av de största och djupaste dikena. Varför man eldat just där är något av en gåta, men man kan skänka en tacksamhetens tanke till dem som gjort det eftersom det gav oss möjlighet att C14-datera diket. Dateringen från härden landade på mellan 1310 – 1120 BC, vilket gör att detta dike kan dateras till mellersta bronsåldern. Det daterade diket överlagrar i sin tur ett flertal andra strukturer. Sammantaget visar detta att fornlämningen i Skrea utgör en sammansatt och komplicerad förhistorisk miljö som är tämligen ovanlig. När nu rännorna och dikena visat sig vara samtida med kulthusen öppnar det upp för ett bredare tolkningsperspektiv.



Plan över rännorna och husen. bilden till höger visar hur

den daterade rännan kröker förbi en kokgrop





Alla goda ting är tre...

Tidigare under året har Kulturmiljö Halland framför allt ägnat sig åt mindre uppdrag, men i likhet med större delen av resten av arkeologisverige medför sensommaren en stor anhopning jobb.

Kulturmiljö Halland startade denna vecka en större arkeologisk undersökning i Trottaberg mellan Halmstad och Tylösand. Grävningen pågår i ungefär två månader och berör framför allt en metalltida boplats.

Nästa vecka startar en ungefär lika stor grävning i Tölö i Kungsbacka. Även där skall en metalltida boplats, eventuellt sen sådan, undersökas. Den grävningen beräknas avslutas i slutet av september.

Om ytterligare ett par veckor drar undersökningar inför ledningsdragningar i Halmstads innerstad igång. Jobbet är omfattande och komplext och genomförs i samarbete med RAÄ och Bohusläns museum.

Ds 2011:6: Ökad konkurrens på det uppdragsarkelogiska området

Ingen arkeologiskt intresserad person har väl missat att Ds 2011:6: Ökad konkurrens på det uppdragsarkeologiska området ligger ute på remiss. Remissen har gått ut till 110 remissinstanser vilka bjudits in att besvara den. Därtill kan det noteras att det är en demokratisk rättighet att även som privatperson besvara en remiss. Det har jag gjort. Nedan återges sammanfattningen av mitt remissvar. Det finns många andra punkter att ta upp och diskutera men jag har bara haft tid att behandla dessa sex. Notera att remissvaren är mina personliga och inte speglar Kulturmiljö Hallands syn på det hela, Kulturmiljö Halland har heller inte fått handlingen på remiss.
/ Leif Häggström

Utgångspunkten för remissen är att det inom det uppdragsarkeologiska området skall råda effektiv konkurrens och finnas en mångfald aktörer. Jag hävdar att det med hänsyn taget till Sveriges specifika fornlämningsbestånd och exploateringstryck råder en effektiv konkurrens och en mångfald aktörer. Lagändringsförslaget är därför inte bara onödigt utan direkt skadligt för såväl kulturarvet som de inblandade aktörerna och bör därför avfärdas. Detta hade upptäckts om en djuplodande konsekvensanalys av lagförslaget gjorts av experter på förhand.

Detta remissvar kan sammanfattas i följande delpunkter:

1/ Marknaden, som omsätter ca 200 miljoner kr årligen, är redan idag liten för de ca 40 aktiva utförare som finns. Allt för få företag har idag tillräcklig omsättning för att upprätthålla en kritisk massa.

2/ Erfarenheter från England visar att ohälsotalen ökar, arbetsmiljön blir sämre och anställningarna otryggare för de utförande arkeologerna vid fri konkurrens på det uppdragsarkeologiska området.

3/ Kunskapsåterföringen till forskarsamhället och den intresserade allmänheten kommer att minska då vetenskapliga studier visar att offentliga utförare är bättre på att sprida kunskap och vetenskapliga resultat än små privata utförare.

4/ Demokrati, kulturarvet tillhör oss alla men vid fri konkurrens och än mer slimmade budgetar är risken stor att återförandet av kunskap till lokalsamhället går förlorad eller helt enkelt negligeras.

5/ Generell visavi specifik kunskap. Redan idag märks en tendens att billiga anbud som innebär ett verifierande av redan känd kunskap har större chans att väljas än anbud präglade av ett nytänkande som kan ställa rådande kunskap i ny dager. Denna tendens löper stor risk att förstärkas om företagaren själv får välja utförare. Tendensen är såväl samhällsekonomiskt som kulturhistoriskt mycket dålig.

6/ Säkrandet av arkeologisk data vid konkurs. Detta har visat sig vara ett stort problem internationellt och det måste utarbetas en genomtänkt handlingsplan för denna risk, en plan som träder i kraft samtidigt som ökad konkurrens inom uppdragsarkeologin. Risken för dokumentationen stiger ju fler utförare det finns på ”marknaden”. Redan nu finns tydliga problem hos vissa utförare.

Nytt nummer av Utskrift!

Vilka var de människor som formade landskapet under yngre järnålder och historisk tid? Aktuella frågor i ämnet diskuterades vid konferensen Landskaparna, som anordnades i november 2009 på Smålands Museum i Växjö. Konferensen samlade skandinaviska forskare från olika discipliner – främst arkeologer, historiker och kulturgeografer som aktivt arbetat med landskapet som tema. I detta nummer av Kulturmiljö Hallands tidskrift presenteras några av inläggen från konferensen.

Inledningsvis ger Tore Artelius sin syn på den medeltida bebyggelsen ur ett förhistoriskt perspektiv – hur bronsåldersmänniskornas världsbild kommer att påverka var medeltidens människor bygger sina hus och gårdar. Därefter följer några artiklar som ger ett övergripande perspektiv på landskapandet utifrån olika källmaterial. Mattias Karlsson diskuterar förändringar i bebyggelsens struktur och lokalisering utifrån jordmån och teknologi som ett alternativ till det rådande forskningsperspektivet om maktens roll i landskapets förändringar. Bertil Helgesson och Henrik Svensson använder båda äldre lantmäterikartor för att belysa den tydliga dynamik i landskapet som går att utläsa ur kartorna – Helgesson med flera skånska exempel och Svensson med Öjaby utanför Växjö som ett exempel. Den bild av landskapet som skifteskartorna ger är en ögonblicksbild vid en given tidpunkt av ett landskap som är statt i ständig förändring. En del av denna förändring kan vi se i kartmaterialet.

Flera författare diskuterar olika exempel på gårdsnivå från olika delar av Sverige och Finland. Vardagsliv och försörjning på utjorden Bollarp, en flera gånger uppodlad och nedlagd gård i norra Småland diskuteras av Ådel Vestbö Franzén – ett tydligt exempel på hur människor skapar och återskapar vissa platser i landskapet utifrån skiftande befolkningstryck och andra behov, till skillnad från de mer fasta bygderna som man nyttjat mer kontinuerligt. Katarina Eriksson, Gunvor Gustafsson och Stig Welinder diskuterar fäbodar i Oviksfjällen och i Ljusdals kommun, där man kan se samma typ av varierat utnyttjande av platser med skiftande aktiviteter i olika tidsperioder.

Går vi så till det mer kontinuerligt brukade landskapet så visar Lars Jönsson hur de som bodde på den sydskånska storgården Lockarp tydligt har manifesterat sina sociala och rituella behov i topografin och den rumsliga indelningen i olika zoner på gården. Lena Beronius Jörpeland diskuterar de rumsliga och tidsmässiga variationerna för den medeltida bebyggelsen i Mälardalen, där man kan se flera flyttningar av själva gårdsbebyggelsen inom ett mindre område. Ulrika Rosendal presenterar undersökningarna av byn Mankby i södra Finland, som övergavs helt 1556, då Gustav Vasa anlade en kungsgård i närheten. De arkeologiska undersökningarna i Mankby ger intressanta perspektiv på frågor kring kolonisation, gravskick och inte minst den materiella kulturen med ett innehållsrikt keramikmaterial.

Rapporten avslutas med två artiklar kring försörjning i ett lite större landskapsperspektiv. Johan Åstrand diskuterar medeltida järnhantering i Småland med utgångspunkt i fynd av slagg och andra smideslämningar i Jönköping. Det var en omfattande verksamhet med flera inblandade aktörer. Slutligen presenterar Kathrine Stene de spår av omfattande järnproduktion och massfångst av vildren som iakttagits i Grimsdalen och Gråfjellområdet i östra Norge och sätter dessa i relation till mer övergripande samhällsförändringar under medeltiden. Avslutningsvis diskuterar Katalin Schmidt Sabo på ett mer övergripande sätt aktörsperspektivet och det synsätt som varit vägledande för konferensen, nämligen människorna som aktiva aktörer och skapare av kulturlandskapet – landskaparna.

Boken tillägnas Tore Artelius för att hedra hans minne.

En arkeologidag i Tore Artelius anda

En årlig tilldragelse för västkustarkeologer är den västsvenska arkeologidagen. Initiativtagare och inspiratör för arkeologidagen var från början Tore Artelius, vars tragiska bortgång inträffade endast ett par dagar innan årets arkeologidag. Arkeologidagen syftar till att öka kommunikationen i ett arkeologsamhälle som i allt högre grad präglas av konkurens och slutenhet mellan de grävande institutionerna. Tores önskan var att söka överbrygga detta, att i någon mening kvarhålla den grundläggande betydelsen i arkeologin där kärnan utgörs av ett aktivt sökande efter kunskaper om förhistoriska världar. Tore visste att arkeologens sökande ej var något ensamarbete, att ingen arkeolog eller institution i sig själva är stora nog att ge mening och betydelse åt historien. Tores önskan till kommunikation och samarbete fick jag personligen erfara då jag i höstas deltog i undersökningen av bronsåldershögarna i Ränneslöv, ett projekt där UV väst och Kulturmiljö Halland från början varit konkurrenter, men där Tore önskade vårt deltagande i fältarbetet helt enkelt för att han tycke att fornlämningen berörde oss alla såsom arkeologer. Heder åt en sådan man. I dessa tider av kraftig omdaning av yrkets förutsättningar är det viktigt att kvarhålla något av den känslan som ursprungligen gjorde att vi sökte oss till ämnet, en önskan att få veta något om människan och hennes livsbetingelser i det historiska djupet. Tack för allt Tore.

I övrigt var årets upplaga av arkeologidagen var en kavalkad av sällsynt intressanta och insiktsfulla föredrag. Trotts undertecknads lätt förvirrade bidrag, fann jag årets upplaga av arkeologidagen såsom en av de bättre jag varit på. Utan att nämna någon särskilt framställan kan det konstateras att flera föredrag tangerade temat dokumentationsteknik, och då särskilt gammal dokumentationsteknik kontra ny. Med detta kan man konkludera att det är mycket svårt att ersätta ett genomtänkt hantverk, baserat på fingertoppskänsla och erfarenhet, med nya tekniska metoder. I mycket kan nya metoder komplettera, men närapå aldrig ersätta en beprövad metodik. Vidare fick vi oss till livs det äldsta kända skeppsvraket på västkusten och med det lite ekonomisk historia, vi fick de märkligt lokala svärdlyftarna från hällarna i Bohuslän, vi fick bloddrypande prästinnor från förromersk järnålder och ytterligare en mängd intresseväckande spörsmål. Tore hade varit nöjd med dagen.