Forskningsansökan - anbud

I dagens SvD kan man läsa ett inlägg av barnmedicinforskaren Hugo Lagercrantz om att allt mer av universitetsforskarnas tid får läggas på att söka medel. Fria fakultetsmedel för grundforskning minskar och riktade utlysningar blir vanligare. Pengar tilldelas "säkra" projekt vilka drivs av sedan länge etablerade forskare. Jag lånar ett citat:

Strategiska satsningar på vissa forskningsområden som just nu är på modet är enligt min mening helt fel. Nya banbrytande resultat föds sällan från den den etablerade spjutspetsforskningen.

Inom exploateringsarkeologin, den arkeologi som sysselsätter kanske 80% av alla yrkesverksamma arkeologer i Sverige, är situationen liknande. Mycket tid läggs på att skriva anbud. Det finns en risk (tendens?) att det som framför allt bedöms är om projektledaren är tillräckligt känd och etablerad för att länsstyrelsen skall lita på att projektet går i hamn. De ovissa frågorna och oprövade metoderna, de som kanske är relevantast för att få ny intressant kunskap, får allt mindre utrymme då de utgör en risk att inte leverera resultat. Man väljer det som ger säkra resultat. Det som är beprövat. Till lägsta möjliga pris.

Är det god vetenskap?

Är det något som vi kommer att se mer av i framtiden då vi har en lagändring som låter företagaren handla upp projekt på egen hand?