Filmsekvenser undersökningen i Kistinge

 

Under den arkeologiska undersökningen i Kistinge hösten 2015 dokumenterade Kulturmiljö Hallands antikvarie Patrik Hallberg regelbundet undersökningsytan genom att flyga över området med en drönare. Några filmsekvenser från de första avbaningsveckorna finns nu att beskåda på Kulturmiljö Hallands hemsida. Här kommer en länk:

http://www.kulturmiljohalland.se/video.html

# I och kring Brunerör

Syriska regeringens flygvapen skadade Bosra, en av UNESCOs världskulturarvsplatser i Syrien

Den syriska armén attackerade den 22 december 2015 den syriska arkeologiska platsen Bosra, vilken är belägen i Daraaprovinsen i södra delen av landet, fjorton mil söder om huvudstaden Damaskus. Bosra, som upptogs på UNESCOs Världskulturarvslista år 1980, spelade en viktig roll under den romerska perioden, eftersom staden ligger utmed en handelsväg. Bosra var huvudstad i den romerska provinsen Arabia Petraea. Under bysantinsk tid, efter det femte århundradet e. Kr., var Bosra en viktig metropol och ärkebiskopssäte. Staden är också viktig för muslimer eftersom profeten Mohammed träffade den kristna munken Bahira där. Bosra hade en viktig betydelse som centrum för pilgrimer mellan Damaskus och Mecka. Under Ayoubittiden (under Abbasidkalifatet), motsvarande 12-13 århundradet e. Kr., befästes Bosra med murar och torn.  

Rebellerna i Syrien tog förra månaden kontroll över Bosra och regimens helikoptrar släppte därför ned två TNT-fat på rebellerna inne i den historiska staden, vilket orsakade betydande skador på den romerska amfiteatern och på ett befästningstorn som uppfördes år 1218 under Ayoubittiden.

Amfiteatern som byggdes under det andra århundradet e. Kr. ansågs vara den bäst bevarade romerska teatern i världen och användes fram till Syrienkrigets början år 2011.

Det är värt att nämna att flera arkeologiska platser i Syrien har skadats av alla inblandade parter i kriget, inte enbart av IS. Exempelvis förstördes den berömda Agha Jag Moskén (i delstaten Qadi Askar) i länet Aleppo vid en bombräd av ryska stridsflygplan så sent som den tolfte januari i år.

På andra sidan syriska gränsen, i Mosulregionen i norra delen av Irak, har satellitbilder nyligen bekräftat den totala förstörelsen av klostret S:t Elias. Förstörelsen ägde rum någon gång mellan augusti och september 2014 och bakom detta brott mot kulturarvet står den islamiska staten IS. Genom att använda tunga maskiner, bulldozrar, eller sprängämnen, eller kanske alla dessa medel, har klostret som byggdes runt år 600 e.Kr. helt förintats och existerar inte längre. Detta mer än 1400 år gamla kloster anses ha varit det äldsta i Irak innehöll totalt 27 rum.

Klostret bevittnade en tragedi år 1734 när 150 av klostrets munkar vägrade att konvertera till Islam och dödades av en persisk ledare. Även om lokala sägner i Mosul berättade om klosterdamm som skyddar mot skorpionerna kunde det tyvärr inte förhindra skorpionerna från IS.

Under det pågående kriget och politiska kaoset i regionen är kulturarvet – regionens kulturella identitet – en ömtålig och känslig komponent som lider av en systematisk radering och plundring av alla konfliktens deltagare: såväl av IS jihadister, syriska regimen och kurder, som av externa deltagare som Ryssland och Iran.

Text: Anas Al Khabour, antikvarie Kulturmiljö Halland


Bosra amfiteater före attacken i december 2015

Rester av TNT fat i Bosra amfiteater 2015-12-22 

Arkeologiska pelare förstörda i Bosra
 

Bosra amfiteater

Aleppo, Moskén Agha Jaq 2016-01-12

Klostret S:t Elias

 

Klostret S:t Elias före och efter attacken 2014

Bildkälla: Satelitbilder AP Associated Press Photo







 



 

 

 

Boksläpp - Vår by Broktorp

En arkeologisk undersökning i några smala schakt i Brogatan, Klammerdammsgatan och Storgatan i Halmstad sensommaren och hösten 2011 ledde fram till nya kunskaper om stadens äldsta historia. Dessa nya kunskaper och andra intressanta infallsvinklar på stadens tidigaste historia när den växer fram på en långsträckt sandbank på västra sidan Nissan, har sammanställts i en ny bok – Vår by Broktorp.

Resultaten från utgrävningen 2011 har använts som utgångspunkt för att berätta om Halmstad vid Broktorp, den stad som först omnämndes år 1322 och som finns kvar än idag. De olika texterna går från det stora till detaljer, från en sammanfattning av stadens historia från grundandet fram till stadsbranden år 1619 till en studie av ölbryggning på en tomt under 1300-talets slut och 1400-talets första halva.

Bokens redaktör är Mattias Öbrink och även Ivan Balic, Torbjörn Brorsson och Jens Heimdahl har bidragit med texter. Undersökningen som utfördes 2011 inför att Halmstad Energi och Miljö AB (HEM) byggde nya ledningar för fjärrkyla genom centrala Halmstad, var ett samarbete mellan flera arkeologiska institutioner och medverkande arkeologer från Kulturmiljö Halland, Kulturen i Lund, Statens historiska museer arkeologerna och Bohusläns museum. 

Boken finns att köpa i bokhandlarna i Halmstad, eller beställas från oss på Kulturmiljö Halland på telefonnummer 035-192600 eller via e-post kansli@kulturmiljohalland.se  Vårt pris är 200 kronor inklusive moms men frakt tillkommer.  

För att läsa mer om resultaten från undersökningen 2011 se tidigare inlägg här på bloggen

http://arkeologiihalland.blogspot.se/2013/01/livet-vid-storgatan-under-fyra-sekler.html

Kistinge undersökningen på arabiska نتائج البحث الأثري في موقع شيستينغه:

Här nedan har Kulturmiljö Hallands antikvarie Anas Al Khabour författat en text på arabiska om Kistinge undersökningen

 

بحث أثري حول تشكيل الأجيال البشرية للمناطق المأهولة على ساحل خليج كاتيغات, الساحل الغربي للسويد  بين منطقتي تورنينغوس و فيللينوس خلال العصر الحديدي القديم.

أنهت البعثة الأثرية المؤلفة من مديرية الآثار في هالاند هذا الخريف أعمال البحث و التنقيب الأثري الأضخم من نوعها في مقاطعة هالاند حتى تاريخ اليوم, تركزت أعمال التنقيب الأثري في حقل زراعي بجانب منطقة صناعية في منطقة شيستينغه الواقعة إلى الجنوب تماما من مدينة هالمستاد. و قد سبقت أعمال البحث و التنقيب الأثري هذه مشروع تخطيط المنطقة و المزمع تنفيذه من قبل بلدية هالمستاد.

شمل البحث المذكور مساحة أثرية تقدر بحوالي 4 هكتارات في منطقة (جبال النار:ايلدس باريا 145,1 و 163 ) و تعود بشكل رئيسي لأوائل العصر الحديدي.

 كما شمل البحث المنطقة المجاورة التي احتوت على قبرين و هي( ايلدس باريا 144 و 37) و التي تألفت من تشكيلات حجرية متوضعة ضمن غابة الأشجار الورقية الواقعة إلى الجنوب الغربي من مستوطنة عصر الحديد. أحد هذه القبور( ايلدس باريا 37) كان معروفا سابقا باسم الهضبة الحجرية و حيكت حوله العديد من الحكايا في الماضي.

 أما القبر الآخر فيتكون من تركيبة حجرية أصغر حجما من  القبر الأول, و كان مخفيا تماما بين غطاء كثيف من الأشجار و الشجيرات في الغابة.و قد تم الكشف عنه خلال أعمال المسح الأثري بالموقع.

شمل التنقيب الأثري مساحة واسعة من المستوطنة الفريدة من نوعها والتي استمر السكن فيها لفترات طويلة, و تميز البحث هذه المرة بكونه ليس تدخلا أثريا سابقا لانشاء طريق او سكة حديد او مشروع مياه أو أي مشروع خدمي آخر, بل كان من منظور اخر مختلف تماما حيث ان البحث الأثري كان موجها نحوهدف علمي لدراسة الموقع بذاته في سبيل الإجابة عن الأسئلة المتعلقة بأسباب و كيفية الإستيطان و السكن في منطقة خليج كاتيغات.

كشف البحث الأثري في الموقع عن حوالي خمسين بيتاً تعود إلى الفترات الممتدة ما بين العصر البرونزي المبكر و حتى العصور الوسطى, أي أن السكن بالموقع استمر في الفترة الممتدة ما بين 1000 قبل الميلاد إلى 1100 ميلادي, أي ما يقارب أكثر من ألفي عام من الإستيطان المستمر للموقع.

دلت بقايا حفر الأعمدة التي تم الكشف عنها و التي انتظمت بشكل متقابل لتحمل سقوف المنازل, او الأعمدة التي كانت تشكل جدران المنازل, و استنادا إلى اللقى الأثرية و نمط تلك المنازل يتبين لنا بأن أعظم نشاط سكني بالموقع كان في العصر الحديدي ما قبل الروماني بين 500 قبل الميلادي إلى 0 ميلادي. الصورة رقم 1.

بالنسبة للقبرين المكتشفين و الذين استخدمت الحجارة في بنائهما, فلم يتم العثور على دفن واضح, بل كانت هناك دلالات تعبر عن طقوس الدفن من خلال إحتوائها على النار, ففي القبر الأول كشف عن مواقد في الجزء الشمالي و الغربي من القبر, بينما في القبر الثاني فالإستخدام الكبير للنار يدل على أن الهضبة بذاتها كانت لغرض استخدامها كنصب تذكاري.

شارك في البحث الأثري أيضا عالم آثار متخصص بعلم النبات الأثري, و قد قام بجمع العينات من البيوت و المواقد و المخازن و الأفران لتحليل المواد النباتية القديمة و الحبوب و البذور, حيث أن المعلومات القيمة التي يمكن الحصول عليها من تلك العينات تمكننا من معرفة ماذا زرع الإنسان في تلك الفترة و ما هي المواد التي كانت تشكل النظام الغذائي آنذاك. كانت نتائج تحليل العينات جيدة للغاية و قدمت صورة متكاملة عن النظام الغذائي في الموقع و عن تطور الزراعة و الإنتشار الواسع لعدة أنواع من الحبوب و النباتات, كما تبينأايضا قيام السكان بجمع القش من الحقول المجاورة. الصورة رقم2-3.

بالإضافة إلى ذلك فقد قدمت التحاليل معلومات ممتعة عن كميات من الشعير تم إلتقاطها من بيت عائد لعصر الهجرة ( 400- 550 ق.م), كما وجدت كميات من الحبوب مثل بذور الكتان و بذور أخرى كانت مخزنة في مستودعات تحت الأرض. على الرغم من وجود مستودعات كبيرة بشكل أصيص, ذات عمق حوالي 45 سم تم التنقيب فيها,  فهناك دلائل اخرى على التعامل مع الحبوب ولعل أهمها كان العثور على طاحونة حبوب وجدت في البيت الطويل العائد لعصر الهجرة 400-550 قبل الميلاد. الصورة رقم 4.

إنتهت أعمال التنقيب الميداني هذا الإسبوع في شيستينغه, و المرحلة القادمة ستكون إستكمالا للعمل الأثري و البحث من خلال المواد الأثرية و العينات, سوف يتم جمعها و فحصها و إرسال العينات إلى المخابر ليتم تحليلها, و سيتم تسجيل العناصر المعمارية و تحليلها ليتم بعد ذلك إدراجها في التقرير النهائي. الصورة رقم 5.

نتوجه بالشكر الجزيل إلى كل من ساهم بالعمل في الموقع: سائقي الحفارات و الشاحنات, و الخبراء المرجعيين و بشكل خاص طبعا لجميع علماء الآثار الذين عملوا بالموقع.

صورة جوية لكامل أعضاء البعثة الأثرية وهم: الصورة رقم 6.

من اليسار في الخلف: ماتس نيلسون, ستينا تيغنهيد, جيسيكا اندرسون, لوتين هاغلوند, لين نوردفال, سيمون كارلسون, اوسكار جاكوبسون.

من اليسار إلى الأمام: جويل ويستبلوم, ايدا فيلتسن, ريكارد توفيسون, توربيون برورسون, باتريك هالبرغ, انس الخابور.

الآثاريين غير الموجودين في الصورة: ميكائيل لارسون, توماس لينديروت, كلاس هولغر جونسون, ليف هيغستروم.

الصورة رقم1

 

الصورة رقم2.

 

 

الصورة رقم 3.

 

الصورة رقم 4.                                                        

 

الصورة رقم 5

 

الصورة رقم6.
 

 

 

 

 

 

 

Kistingegrävningen på SVT

I slutet av Kistingegrävningen så hade vi besök av SVT. Igår, 9/11, sändes inslaget och nu finns det tillgängligt på nätet. Vi länkar och bäddar in det för att ni lätt skall kunna se det:

Sista fältveckan i Kistinge

Fältfasen av den arkeologiska undersökningen i Kistinge börjar lida mot sitt slut och snart tar den omfattande bearbetningen av det arkeologiska materialet vid. Prover ska skickas på analys, anläggningar ska registreras och analyseras och sen ska allt sammanställas i en rapport.

Under hela utgrävningen har arkeobotaniker Mikael Larsson deltagit. Han har samlat in jordprover från hus, ugnar, förrådsgropar och härdar i fält för att sedan artbestämma och analysera forntida växtmaterial, sädeskorn och fröer. Genom detta har vi haft ett gyllene tillfälle att under utgrävningens gång få svar på vad som en gång odlades och åts på platsen. Resultaten från analyserna har varit synnerligen goda och bidragit till en bra bild över mathållningen och odlingens utveckling på platsen med en stor spridning av olika spannmål och även fynd av växter som indikerar insamling av hö samt omgivande betesmarker. Extra roliga var fynden av råg insamlat i det folkvandringstida (400-550 e. Kr.) huset och även förekomsten av pors i en stor grop. Det har även framkommit stora mängder linfrön och olika sädeskorn i nedgrävningen till ett förrådshus.

Arkeobotaniker Mikael Larsson samlar in jordprover i fält

för att sedan genomföra flottering, analys och arkivering av makrofossil.

För att mycket kort sammanfatta undersökningsresultaten har det framkommit rester efter ett femtiotal hus från yngre bronsålder till tidig medeltid, dvs. ungefär 1000 f.Kr. till 1100-talet e.Kr. Husen syns genom avtryck efter de, ofta parställda, stolpar som burit taket och stolparna som utgjort husets vägg. Utifrån de fynd som gjorts och den stora andel hus som påträffats kan vi se att det på platsen har varit störst aktivitet under förromersk järnålder (500 f.Kr. till år 0).  

Undersökningen av de två gravarna, Eldsberga 37 (Brunerör) och 144, visade att de två stensättningarna inte innehöll någon egentlig begravning. Dock uppvisade båda spår av ritualer innefattande eld. I det ena har det eldats i härdgropar i den norra och västra delen och i det andra, Brunerör har själva eldningen troligen varit en del av monumentets syfte.

TACK till alla inblandade i fältarbetet: grävmaskinister, dumperförare och referenspersoner men framför allt ett mycket STORT TACK till alla arkeologer:

På fotografiet syns större delen av de medverkande arkeologerna i Kistinge. Bakre raden från vänster: Mats Nilsson, Stina Tegnhed, Jessica Andersson, Lotten Haglund, Linn Nordvall, Simon Karlsson och Oscar Jacobsson. Främre raden från vänster: Joel Westblom, Ida Feltzin, Rickard Tovesson, Torbjörn Brorsson, Patrik Hallberg och Anas Al Khabour.
Saknas på fotografiet gör: Mikael Larsson, Thomas Linderoth, Klas Holger Jönsson och Leif Häggström 

Undersökning pågår i Kistinge

Vid den arkeologiska utgrävningen i Kistinge har nu all matjord banats av och undersökningen och dokumentationen av de två boplatsområdena Eldsberga 145:1 och 2 pågår för fullt. Det vi nu riktar in oss på är att reda ut vad det är för några anläggningar som framkommit på platsen och till vilka strukturer och händelser de kan knytas. Detta för att söka svaren på hur har människorna genom historiens gång valt att placera byggnader och hantverksplatser etc. Den stora mängden stolphål som finns vittnar om att det på platsen ryms ett stort antal bebyggelselämningar från samma eller flera olika tidsperioder. Än så länge har vi konstaterat huslämningar från bronsålder till medeltid, både större långhus och mindre förråds- och verkstadshus.

Vad som även är utmärkande för platsen är det stora antalet härdar. Dessa ligger samlade i koncentrationer strax utanför huslämningarna. I det södra boplatsområdet finns även en linje med åtta härdar liggandes på en prydlig rad med relativt jämnt mellanrum, strax öster om lämningarna efter hus.

Undergrunden inom boplatsområde varierar mellan fin sand och betydligt stenigare partier. Merparten av huslämningarna är belägna inom den finare sanden, med några undantag såsom ett långhus från romersk järnålder (0-400 talet e. Kr.) och rännhuset från folkvandringstid (400-550 e. Kr.) som är placerade i riktigt stenrik undergrund. Inom området finns även spår efter gamla våtmarker som syns som större mörkfärgningar främst inom den norra delen av boplatsen.

I boplatsområdet Eldsberga 145:1 sydvästra del har ett flertal gropar som tolkats som ugnar undersökts. Groparna innehöll mycket bränd lera, varav en del uppvisade något hårdare upphettning och hade sintrats av hettan. Några av ugnarna uppvisade pinnhål i ytterkanterna som lutade snett in mot centrum av ugnen, vilket tillsammans med påträffade bitar av bränd lera med pinnavtryck tyder på att det kan ha funnits ugnskupoler. I två av de undersökta ugnarna påträffades även stora delar av ugnsväggen. Fynden i ugnarna bestod av keramik, små mängder bränt ben och några flintor. Keramiken (se fotografi nedan) insamlad i groparna kan dateras till förromersk järnålder (500 f.Kr. – år 0). Ugnarna har varit lågtempererade och fynd av brända ben tyder på att de använts vid matlagning. Förutom Kulturmiljö Hallands arkeologer har vi även fått förstärkning av Thomas Linderoth från Sydsvensk Arkeologi AB, som ett samarbete i M-ARK, Museiarkeologisk branschorganisation.

Några ögonblicksbilder från undersökningen  

 Thomas Linderoth från Sydsvensk Arkeologi undersöker ett gropsystem som visade sig utgöra resterna efter 6 ugnar. 

Thomas Linderoth från Sydsvensk Arkeologi med del av ugnsvägg i handen.

Keramikskärva med fingeravtryck på mynningen från förromersk järnålder, påträffad i en av ugnarna.

 Torbjörn Brorsson och Joel Westblom gräver fram keramikskärvorna till ett större förvaringskärl.

Härdar på rad i södra boplatsområdet

Husjakt pågår. Jessica Andersson, Simon Karlsson och Rickard Tovesson

I och kring Brunerör

- Att undersöka hur generationer av människor formade kustbygden mellan Trönningeåns och Fylleåns utflöden i Kattegatt under äldre järnålder.

I åkermark strax söder om Halmstad vid Kistinge industriområde har Kulturmiljö Hallands arkeologer precis dragit igång en av de mest omfångsrika arkeologiska utgrävning som hittills utförts i Halland. Cirka 41 000 m² yta banas för närvarande av med hjälp av grävmaskin samt skyffel och spade. Undersökningen utförs inför kommunens detaljplanering av området.

Den dryga 4 hektar stora undersökningsytan rymmer fornlämning Eldsberga 145:1 och 145:2 med boplatslämningar från främst äldre järnålder. Vid den arkeologiska utredningen och förundersökningen som föregått slutundersökningen utkristalliserade sig ett anläggningsrikt område med bland annat huslämningar och ugnar. Utifrån fynd, hustyper och daterade kolprover insamlade i ugnslämningar och härdar daterades boplatsen till förromersk järnålder, romersk järnålder och tidig medeltid, dvs. från cirka 500-talet f.Kr. till 1100-talet e.Kr. 

Samtidigt som boplatsen nu banas fram undersöks två närbelägna gravar, Eldsberga 37 och 144, två stensättningar belägna i lövskogen strax sydväst om boplatsen. Den ena av dem, Eldsberga 37, var känd sedan tidigare under namnet Brunerör och figurerar även i flera sägner kopplade till platsen.  Den andra av dem utgörs av en något mindre stensättning som påträffades vid den arkeologiska utredningen under en tät vegetation av buskar, sly och träd.

Den arkeologiska undersökningens primära inriktning är att nå kunskap om hur generationer av människor formade bosättningen och brukade denna som en del av kustbygden mellan Trönningeåns och Fylleåns utflöden i Kattegatt. Den kronologiska tidsram som står i fokus för den arkeologiska undersökningen är yngsta bronsålder till folkvandringstid.

Vid undersökningarna av de två gravarna söker vi klarlägga spår efter handlingar som kan relateras till ritualer och gravarnas sammanhang både tids- och miljömässigt till de närbelägna gårdarna i Eldsberga 145.

Undersökningen som just har startat kommer att pågå till den 6 november 2015. Vi kommer löpande att rapportera om undersökningen på Kulturmiljö Hallands facebooksida, med inlägg taggade #brunerör.

Avbaning av boplatsområdet

 Eldsberga Raä 37, Brunerör från ovan

Den mindre stensättningen, Eldsberga Raä 144 från ovan

Nya ristningar funna på Hagbards Galge!

Hallands Nyheter besökte arkeologidagen i Asige där det märkliga monumentet Hagbards Galge genomsöktes efter nya hällristningar. Nedan länkas en filmsnutt från HN-s hemsida:

Arkeologidagen vid Hagbards galge

Den årliga arkeologidagen inträffa nu på söndag den 30/8. I Halland tjuvstartar aktiviteterna redan på lördagkvällen. Såhär lyder inbjudan:

Välkommen till hällristningarna vid Hagbards galge, Falkenberg

På fornlämning Raä Asige 17 i Asige, Falkenbergs kommun ska hällristningar dokumenteras och hela fornlämningen ska samtidigt mätas in med 3D teknik. 

Som besökare får du se hur man går tillväga när man dokumenterar en fornlämning och hur man dokumenterar hällristningar . Man får även prova på vissa delar av dokumentationsarbetet själva. I anslutning till arbetet som pågår på Hagbards galge genomförs vandringar i görs en vandring till en närliggande fornborg.

PROGRAM
Lördag 29 augusti
Kl 20:00 – 21:00 Kvällslysning av ristningarna på Hagbards Galge,
OBS! Den 29 /8!!
Kläder efter väder, ingen föranmälan krävs.

Söndag 30 augusti
Kl 12:00 – 15:00 Dokumentationsarbete av hällristningarna på Hagbards Galge
Kl 12:00 – 15:00 Hur gör man digitala inmätningar och fotoscanning, visning kl 12, 13, 14.
Kl 13:00 – 14:30 Vandring till fornborgen med Lena Berglund
Kläder efter väder, ingen föranmälan krävs.

Landskap: Halland
Ort: Asige
Arrangemangets adress: Hagbards Galge.
Vägbeskrivning: http://kartor.eniro.se/m/PaVFC
WGS84 56°53’0.6″N 12°44’16.9″E
WGS84 DDM 56°53.011’N 12°44.282’E
WGS84 decimal (lat, lon) 56.883513, 12.738025
RT90 6310505, 1313052
SWEREF99 TM 6306698, 362175
Tillgänglighet: Aktiviteterna sker på gräsmark intill en väg. Toalett saknas men finns i anslutning till Asige kyrka i närheten. Fråga kontaktperson för mer information.
Mer information finns på: http://www.lansstyrelsen.se/halland/Sv/samhallsplanering-och-kulturmiljo/Pages/default.aspx

Kontaktperson
Namn: Jenny Nord
Telefonnummer: 010 – 2243315
E-post: jenny.nord@lansstyrelsen.se
Arrangörer: Länsstyrelsen i Halland, Kulturmiljö Halland, Göteborgs Universitet genom Svenskt HällristningsForsknings Arkiv, Asige Hembygdsförening

Kulturhistorisk kunskap efter vindkraftarkeologi - P4 Halland

Ett kort inslag om vad de senaste årens arkeologiska insatser i samband med vindkraftetableringar gett för spännande kunskap.

Uppenbart är att insatserna kompletterar det vi vet fårn slättbygden på ett intressant sätt.

Läs mer i denna blogpost.
________________________
Projektet finansieras av Energimyndigheten och administreras av Länsstyrelsen Hallands län.

Kunskapsskafferiet i skogen är stort och outforskat

För lite drygt 10 år sedan arrangerade jag en konferens på Jönköpings Länsmuseum. Temat var "Vårt kunskapsskafferi i skogen", dvs hur dålig koll vi egentligen har på våra skogliga fornlämningar. Konferensen resulterade i en publikation.

Jag återupptäckte publikationen för några dagar sedan. Vi städade lite i bokhyllan. Det som slog mig är att temat är lika nästan lika relevant nu som det var då.

Hur menar han nu? Kanske någon undrar. Jo jag arbetar för närvarande med ett projekt åt länsstyrelsen, ett uppföljningsprojekt där den nya kunskap som alla vindkraftärenden i Halland gett oss.

I korthet kan man konstatera att ca 500 nya lämningar registrerats i Halland. Fördelningen ser ut såhär utifrån de inventeringar som hittills gåtts igenom, tendensen torde vara ungefär densamma även om vi fick tillgång till samtliga* inventeringar:

En mycket liten del av vindkraftprojekten har fått bekosta förundersökningar. Men det fåtalet förundersökningar som gjorts har ändock gett intressanta fingervisningar om hur det halländska landskapets olika topografiska lägen hanteras under olika tider. I vanliga fall beaktar den antikvariska verksamheten primärt fornlämningar i slättbygd och i någon mån i kustlandskapet. Då är järnålderns mellersta del nästan helt osynlig, eller i vart fall väldigt ovanlig. Så verkar det inte vara i de höglänta delarna av Halland, i grafen nedan har 14C-dateringar och daterande fynd ställts samman för att bli överblickbara:

Kanske är det så att det vi saknar i slättbygden finns på höjderna. Vad det har för kulturhistorisk betydelse coh orsakssammanhang kan vara värt att fundera över. Förhoppningsvis får jag anledning att komma tillbaka till det i framtiden.
____________________
* Notera att vi inte har tillgång till alla inventeringar som gjorts, eftersom utredningar etapp 1 kan göras på företagarens initiativ så finns det ett antal inventeringar där resultaten bara delgivits företagaren och inte myndigheter och antikvariska arkivinstitutioner.
________________________
Projektet finansieras av Energimyndigheten och administreras av Länsstyrelsen Hallands län.

Sälar och valar i Halländsk förhistoria samt några ord om "sälfinger"

I höstas publicerade Kulturmiljö Halland en bok som sammanställer arkeologiska fynd av djurben från Halland.

I boken kan man bland annat finns uppgifter om de sälar* och valar** som hittats. Det rör sig om fem platser med sälfynd och två med valar/delfiner. Av sälfynden är ett mesolitiskt, tre neolitiska och ett från hågreståndsmiljö daterad till yngre järnålder. Val och delfinfyndet är båda mesolitiska.

Idag har vi ökande stammar av havslevande däggdjur. Det är långt kvar tills det finns jaktbara stammar av valar och delfiner utefter de svenska kusterna men sälarna är så många att myndigheterna år 2014 beslutade om att tillåta skyddsjakt på maximalt 40 stycken knubbsälar i Halland.

Sälar och valar ger många användbara produkter till människorna som jagar dem. Sälskinnet är starkt och vattenavvisande. Späcket kan ätas eller användas till impregnering alternativt olja/tran. Köttet kan ätas och benen kan användas till hantverk och bruksföremål. Det finns åtskilliga fynd av spelpjäser tillverkade av valben i olika järnålderssammanhang runt om i Sverige.

Benen är oftast det enda vi ser av de havslevande däggdjuren. Indirekt anar vi dem via C13 halten i människornas ben, där marin föda ger en annan C13 halt än landlevande föda.

Konstnären Måns Sjöberg har läst arkeologi och är mycket intresserad av arkeologiska illustrationer/rekonstruktioner. Inför en en utställning på Trelleborgs museum har han skapat flera fina illustrationer. Två som visar hur mesolitisk säljakt, eller småvalsjakt, kan ha gått till följer här. Illustrationerna har länkats och går att se i original på Trelleborgs museum (som även innehar rättigheterna***):

Originalbilden hittar du HÄR.

Originalbilden hittar du HÄR.

Just säljakt (men även valjakt) är förknippad med särskilda risker, och då tänker jag inte på risken att drunkna utan på risker förknippade med de havslevande däggdjurens bakterieflora. Djuren bär på mykoplasma av sorten Mycoplasma phocacerebrale. Denna finns primärt i det obehandlade skinnnet samt skelettet.

Mykoplasman kan, om man får in den i ett sår, orsaka en mycket otrevlig infektionssjukdom som kallas sälfinger, späckfinger, sälrodnad eller sälbrand. Infektionen är stationär, den sprider sig alltså inte speciellt långt från det infekterade området. I gengäld är infektionen ytterst smärtsam (så smärtsam att patienten inte kan sova) och kan orsaka svåra biverkningar genom att brosket i den utsatta kroppsdelens leder angrips och bryts ner. Inkubationstiden kan vara så lite som en dag men oftare rör det sig om tre dagar eller mer. Ända upp till tre veckor finns rapporterat. Idag används höga doser av bredspektrumantibitoika baserad på tetracyklider. I äldre tid finns det åtskilliga uppteckningar som indikerar att en vanlig medicin mot sälfinger var amputation. På det viset kom man undan såväl smärtan som de problem ett helt stelt fingen kan innebära...

Några mesolitiska eller neolitiska människoskelett med spår av amutation har inte hittats i Halland. Å andra sidan är det väldigt dåligt med äldre människofynd över huvud taget från området. Kanske skulle det gå att finna spår av sälfinger, antingen i form av skelett med amputerade fingrar alternativt ihopläkta leder. Eventuellt kan en plats som Ajvide eller Skateholm innehålla sådana spår, men jag har inte hittat några uppgifter om det.
____________________
*Gråsäl samt grönlandssäl, det finns också ett par fynd som inte är närmare deinierade än "säl".
** Någon art av bardval samt vitnosdelfin.
***Bilderna är publicerade med tillstånd av Trelleborgs museum.

Brödbak, hornhantverk och en blåfenad tonfisk

Rapport över förundersökningen som utfördes i samband med ombyggnationen av Västra längan, Varbergs fästning

Tidigare här på bloggen har det rapporterats från de arkeologiska insatserna som gjordes i samband med ombyggnationen av Västra längan i Varbergs fästning under år 2013. Det fysiska resultatet av ombyggnationen går att beskåda vid ett besök av den fantastiska fästningsmiljön uppe på Vardberget. Bland annat ryms en ny utställning över Hallands historia i de ombyggda lokalerna och den 15 februari är det vernissage för den tillfälliga utställningen AMERICANA – Studio 54 och andra bildberättelser av fotograf Hasse Persson. Som besökare får man inte missa ett besök till Kafé Kulknappen med den vidunderliga utsikten över havet. Här kan man njuta av en fika samt beskåda resterna efter en medeltida bakugn genom en glasruta i kaféets golv. Den gamla bakugnen i tegel som nu kan beundras användes en gång flitigt i fästningens medeltida kök. Om den och mycket annat som framkom vid den arkeologiska undersökningen finns nu att läsa i rapporten över undersökningen. Du finner den här:

http://www.kulturmiljohalland.se/rapporter.html

Den västra längan hade aldrig tidigare varit föremål för arkeologisk undersökning. För första gången fick vi en djupare inblick i den medeltida bebyggelsens utseende och funktion inom den västra delen av borggården. Där kaféet finns idag påträffades grundmurar efter en byggnad, som utgjorde det medeltida köket och som innehöll tegelgolv och stenlagda ytor, en bakugn i tegel, samt kulturlager med köksavfall.

Inför anläggandet av vindfånget vid entrén framkom och dokumenterades delar av östmuren till västra längans äldre föregångare från slutet av 1200-talet. Denna äldre byggnad påträffades i samband med schaktningar inför fjärrvärme på borggården och undersöktes vid en forskningsundersökning år 2006 av Kulturmiljö Hallands arkeologer. Under 2013 gavs tillfälle att undersöka lämningarna i nedre planet av den medeltida byggnaden. Två provgropar som grävdes i källarplan innehöll omfattande kulturlager och ett flertal medeltida stensatta golvnivåer samt raserings/utfyllnadsmassor. Förutom skärvor av Siegburggods, en del av en spettvändare och en ovanlig fajans hittades även resterna efter hornhantverk, både ämne och början på ett föremål.

Den osteologiska analysen av djurben som utfördes av osteolog Emma Maltin visade att benmaterialet var anmärkningsvärt välbevarat. Antalet identifierade arter var i relation till materialets begränsade storlek stort med 13 arter representerade. Dominerande i materialet var tamdjuren nötboskap, får och svin. Tamfågel i form av tamhöna och gås kunde också konstateras. Men även vilda däggdjur fanns representerade i form av ben från både rådjur och vildsvin. Flera fiskarter såsom kolja, kummel, plattfisk och torsk, som var den mest företrädda typen fanns representerade. Ett ovanligt fynd utgörs av en stjärtkota från en blåfenad tonfisk.

Stenläggning, tegelgolv och bakugn mäts in under förundersökningen 2013, i rummet som nu hyser Kafé Kulknappen.

Genom en glasruta i kaféets golv går det att beskåda den medeltida bakugnen.

Djur i Hallands historia i ny bok

Djur vatten och ägande i Hallands historia är en ny bok från Kulturmiljö Halland. Den släpps som Utskrift nr 13. Den oregelbundet utkommande tidskriften Utskrift kom därmed med sitt 13:e nummer. Från att vara en tidskrift för artiklar så har Utskrift breddats och har under senare år kommit att innehålla ett par monografier men även konferensrapporter med större bredd än Halland.

Varje arkeolog som arbetat några år i ett område får en bild av hur saker och ting hänger samman där. Det kan vara subjektiva intryck eller så kan det vara baserat på ihopsamlade objektiva fakta. På kulturmiljö Halland har vi några olika databaser där vi för in information. Emellanåt används de för att dra generella slutsatser. I en tidigare blogpost om Lennart Carlie nya bok framgår indirekt att en sådan databas använts, det är Kulturmiljö Hallands C14 databas.

En annan sådan databas är den bendatabas som jag byggt upp. Den innehåller alla uppgifter om benförekomster som förekommer i de rapporter skrivna till och med 2009 som finns i Kulturmiljö Hallands arkiv. Eftersom alla som genomför arkeologi baserat på länsstyrelsebeslut enligt beslutet skall leverera arkivmässiga rapporter till arkivet skulle databasen varit heltäckande om det inte var för det faktum att några småfirmor slarvar med att uppfylla länsstyrelsens beslut. Hur som helst så har tillräckligt mycket data kunnat extraheras för att skapa intressant generell kunskap om det förgångna.

Ser man sammansättningen av djur i Halland stort så kan man konstatera att sammansättningen är dynamisk och speglar större förändringar i det agrara komplexet, dvs jordbruket. Internationellt diskuteras något som kallas secondary products revolution. Det är en modell som lyfter fram framsteg i jordbruket, att dessa sker etappvis. Det första steget i jordbruket var att börja odla samt domesticeringen av några husdjur. Secondary products revolution är införandet av mer rationell odling, tex genom bruket av årder, men det är även effekten av avel som slår igenom. Istället för att djur enbart hölls för sina primära produkter, kött, skinn, ben och horn så innebär secondary products revolution att man började ta till vara ull från får samt i högre utsträckning mjölk. Hästar och oxar börjar användas som dragdur. Detta märks i det Halländska materialet genom att mängden grisar minskar medan kor och får ökar samt hästar börjar dyka upp så smått. Nästa stora förändring är införandet av stallning.

Stallningen och dess förutsättningar diskuteras specifikt i den nyutkomna boken. Jag är inte övertygad om i vilken omfattning djur faktiskt stallades under romersk järnålder och folkvandringstid. Är det gödsel man är ute efter för att sprida på odlingar så kan man lika gärna välja att hålla djuren i fålla invid gården nattetid som att stalla upp dem. Uppstallning vintertid skapar en stor mängd problem, inte minst gäller det vattenförsörjningen.

Utöver djuren i sig diskuteras vatten, ägande och stallning i boken. Bokens sista del är en katalog över halländska benfynd. Boken kan köpas HÄR.

Utskrift är inte som andra tidskrifter

Utskrift är Kutlurmiljö Hallands oregelbundet utkommande tidskrift om arkeologi, primärt halländsk. Den kommer oregelbundet. När det finns manus, tid, lust och pengar styr helt. Första numret kom i början av 1990-talet så tidskriften håller en utgivningstakt på något mindre än ett nummer per år. De senaste 5 åren har Utskrift kommit med inte mindre än 6 nummer. Men då kan nämnas att inriktningen har ändrats något. Av de sex numren är två stycken konferensrelaterade temanummer (nr 9 & 11), ett är en vänskrift (nr 12), två är monografier av enskilda författare (nr 13 & 14), och endast ett nummer är ett "vanligt" nummer med stor bredd på artiklarna (nr 10).

Utskrift bemödar sig om att bara ta in relevanta artiklar. Ofta vänder vi oss direkt till skribenter som kan tänkas vara intresserade. De vetenskaliga kraven är inte speciellt höga, tanken är att det skall finnas möjlighet för alla och en var med något intressant att berätta att få utrymme så länge det inte är rent nonsens. Vi tar givetvis inte betalt för utgivningen. Utskrift är definitivt ingen "peer-preview" tidskrift, men vi bemödar oss om att någon som är insatt i ämnet skall ha läst manuset i samband med den vanliga redaktionella bearbetningen. Generellt sett läses manus av minst två men oftast tre arkeologer i olika steg av den redaktionella hanteringen. Hur många gånger ett manus behöver gås igenom hänger såklart ihop med textens grundläggande kvalitet och nogrannhet.

Så arbetar nu inte alla tidskrifter. I takt med att allt fler tidskrifter blir tillgängliga på nätet (open acess) så passar skruppellösa entreprenörer (snarare bedragare) på att tjäna pengar på forskare i behov av publiceringar. För vetenskapsvärlden är sådan på många håll, för att få medel krävs publiceringar. Och publiceringarna skall helst vara i tidskrifter med högt genomslag. Under senare tid har fenomenet med fake-tidskrifter uppmärksammats. Det finns flera riktigt belysande, skrämmande samtidigt roande, exempel på hur det går till. Jag väljer att lyfta fram två som dykt upp i mitt FB-flöde de senaste månaderna.

Spam, skräpmail, får vi väl allihop. Mailen brukar vara nischade. På min jobbmail får jag tex  erbjudanden om konferenser på konstiga platser och erbjudanden om att skriva i tidskrifter än jag får på min privata mail där jag mest får erbjudanden om snabba lån i norska och danska banker. Fenomenet med inbjudningar till vetenskapliga tidskrifter var något som fick ett par amerikanska forskare att skicka in ett manus till International Journal of Advanced Computer Technology. Artikeln hetter kort och gott Get me off yor fucking mailing list. Orden Get me off your fucking mailing list upprepades om och om igen. Lite radbrytningar och rubriker fanns med för att ge texten ett vetenskaligt utseende, men mer än så var det inte. Artikeln accepterades (nedan fig 1 ur artikeln).

Ett annat exempel är det där Maggie Simpson, Edna Krabbappel och Kim Jong Fun blev publicerade i två vetenskaliga tidskrifter:

I det ena fallet kom acceptet med vändande post. I det andra tog det en månad, sannolikt för att simulera en äkta peer-preview granskning... För att ytterligare spä på det hela så använder sig dessa fake-tidskrifter av fake-statistikföretag för att kunna visa på en betydande impact factor*.

Det må vara så att Utskrift inte har mycket till impact factor sett i ett större perspektiv. Men i ett snävare regionalt perspektiv har Utskrift en destu större impact factor. Få, om ens några, vetenskapliga arbeten om halländsk arkeologi och äldre historia kan komma förbi någon av de ungefär 200 artiklar och längre texter som publicerats i Utskrift genom åren. Bredden är enorm. Där finns artiklar om såväl halländskt paleolotikum sida vid sida med 1800-tals bebyggelse på landsbygden. Där finns arkeologihistoriska nedslag och brottstycken jämte katalogpubliceringar av allt ifrån eggverktyg i brons till djurben. Gemensamt för alla artiklar är att de är skrivna av riktiga människor av kött och blod. De har genomgått en redaktionell granskning av människor av kött och blod. Och de har inte kostat skribenten något att få publicerade.

Därför kan du som tänker skriva om Halland, eller kanske redan har ett manus liggande, vända dig till oss** för publicering. Det kanske inte går så fort, men när publiceringen väl blir av blir den på riktigt och i en relevant tidskrift.
________
*Impact factor handlar om vilket genomslag en tidskrift har. Detta undersöks bland annat genom hur ofta den citeras och refereras. Detta spelar knappast någon roll för svensk arkeologi, möjligen kan det spela in vid tillsättningar av högre akademiska tjänster där en pubicering i Antiquity givetvis väger tyngre än en publicering i Utskrift.
**Vänd dig lämpligen till Erik, Per eller Leif så hjälper vi er till rätta:
erik.rosengren(AT)kulturmiljohalland.se
per.wranning(AT)kulturmiljohalland.se
leif.haggstrom(AT)kulturmiljohalland.se

Ny bok om sydhalländsk järnålder

Kulturmiljö Hallands medarbetare Lennart Carlie gick i pension i våras. Men han är nu mer aktuell än någonsin. Nyligen släpptes nämligen hans senaste bok. Den släpps som Utskrift nr 14. Den oregelbundet utkommande tidskriften Utskrift kom därmed med sitt 14:e nummer. Från att vara en tidskrift för spridda artiklar så har Utskrift breddats och har under senare år kommit att innehålla ett par monografier men även konferensrapporter med större bredd än Halland.

Lennarts bok är den vetenskapliga rapporteringen av de arkeologiska undersökningarna i Kårarp. Undersökningarna genomfördes sommaren 2008 och platsen ligger i anslutning till den norra infarten till Halmstad. Men Lennart vore inte Lennart om han inte gör något mer av det hela. I detta fall handlar boken såklart primärt om platsen Kårarp, men eftersom Lennart deltagit i åtskilliga arkeologiska undersökningar från samma period i Halmstadstrakten så passar han på att summera dem och dra en del intressanta generella slutsatser.

Boplatsen, metallålderns bebyggelse på Kårarp, är omfattande och speglar en rik miljö. Inte nödvändigtvis en storman även om det finns spår av såväl metallhantering som hallbyggnader, men väl en plats av betydelse för lokalsamhället. Lennart för in en diskussion kring rättsskipning och kultutövning.

Riktigt intressant blir det när blicken lyfts till omlandet. När platsen sätts i sitt sammanhang. För det lokala sammanhanget är högintressant och ger oss kunskap om tendenser över tid. Tendenser man skulle missa om man höll sig strikt till den undersökta platsen. Tendenser man skulle missa om man (inte nödvändigtvis person, kan lika gärna gälla institution) inte arbetat men samma område länge och successivt sammanställt stora mängder data. Tendenser en extern forskningsinsats skulle fått lägga stora resurser på att fånga upp.

En tendens gäller bebyggelsens lokalisering. Under yngre romersk järnålder blir det övertydligt att man överger kusten och flyttar bebyggelsen flera km inåt landet. Förändringen är så påtaglig att det måste varit frågan om ett tvång snarare än ett val. Lennart väljer att tolka detta som ett svar på förändringar i klimat även om han nämner hot och våld. Men spåren av våld och bränder är få, åtminstone lokalt för om man lyfter blicken lite ser man att det hela sammanfaller med företeelser som det gigantiska vapenoffret i Illerup Ådal, eller Skedemosse på Öland. Vapenoffren i Finnestorp i Västergötland är något yngre men kan nämnas de också.

En annan tendens är den folkvandringstida krisen. Denna har berörts på olika sätt till och från i säkert 100 år av arkeologisk forskning. Termer som Fimbulvinter har använts. För sydhalländskt vidkommande kan krisen illustreras på det vis Lennart gör i sin bok. Genom en enkel graf med samtliga C14 dateringar från Halmstadtrakten. Genom åren har det blivit bortåt 200 stycken för perioden 200-900 eKr. Sammanställds i en graf så ser man att romersk järnålder var blomstrande men att folkvandringstid och vendeltid var extremt problematiska. I vikingatid ökar mängden dateringar igen. Dateringarna speglar vad som undersökts arkeologiskt och man kan såklart säga att vi helt enkelt inte lärt oss att hitta 500 och 600 talens fornlämningar. Så kan det vara men det är givetvis inte så enkelt. Det är nämligen en företeelse vi ser på många håll. Lennarts sammanställning snarast bekräftar och kvantifierar den i ett sydhalländskt perspektiv.

Lennart Carlies bok Kårarp och grannarna kan beställas HÄR.

Lennart hugger in på tårtan dagen då han avtackades efter lång och trogen tjänst.